Dagens Nyheter – 26 november 1869, sida 2

— så har åtminstone jag funnit. honom — och om had än står lite bredt i benen, så står han derför också mycket säkrare. Öfverallt mottages man välvilligt, komme mar än midt i natten, och välfägnaden står öfver all: beröm. Några Forssa-anekdoter, karakteriserands folklynnet, tager jag mig friheten här inflika. En förmögen bonde i socknen kom en gång i ett ärende till prosten. Danne lät honom stå, under hela tiden samtalet varade, hvilket naturligtvis mycket förargade den dryge Forsiä-gubben. Han uppgjorde en hämnöplån, dei han också sudo i verket. Vid nästa besök i prestgården meds förde han nemligen till prostens3 stora förbluffelse -en gammaldags; högkarmad stol; på hvilken; han helt tryggt slog, sig ned, under det äreadet framfördes. Efter den betan hann vår gubbe knap;ast sätts foten öfrer prostens tröskel, förrän man skyndade att framsätta en stolåt dei gamle. : En aman mäktig bondmagnat var en vinterdag ute och äkte. Under vägen aänträffades en fattig torpare, som höfligt bad att: få åka med, ett stycke. Denna begäran företölb vår bonde så oerhördt oförskämd, att han på en lång stund. saknade ord till svar. Antligen fick döck torparen, besked: Tycker du, ätt det var vån, det! jag, en rikan boöne från Forssa, och du, en favtigan torpare från Brevik! Tycker du, att de va vån, det! Hopp Storbruntelt OcH så bär det af. : Under Englavds och Frankrikes sednaste krig med Ryssland. iåg under någrå dsgar en afdelning af franska eskadern i Hudiksvalls 2amn, Dess chef bade;till några, svenska militärer på stället uttryckt sin önskan ätt få s6 några exemplar af soidater ur vår indelta armå, hvarför kapten H. på Helhinge regemente lät vid ön fest, som gafs för dö franska officerarne, uppställa ett tjog utvalda soldater ur Forssa kompavi som hedersvåkt utanför festlokalon. Frausko befälhafvarer, som ej kund? nog beundra dessa jästar, lät under festens lopp från eskadern hemta ett antål utvalda marinsoldater, ocH man började anställa jomförelser. era sidan stodo jättarno från Forssa, groiväxta kariar på trotton qvarterjlugea ock tysta som bronsstoder. Å den andra de lits äga fransmännen, viga och muskulösa, men liilepattar mot de svenske. 6 Ena ömsesidig beundran och, de krigiska förbållanden hyari man då lefde, giorde att man svart med tecken och gester började formera en närmare bekantskap, och slutligen föl det en stridslysten fransman in att försöka taga geväret från n af Forssasoldatersa, förmodligen i afsigt act lära honom några franska tempon. .Liflig, gymnastiserad och vig, gjorde fransmannen det exa försöket efter det andra, men våt soldat stod lugn, orubblig och oåtkomlig. Slutligen tröttnade han dock att lävgre vara föremål för den främmande yrkesbrodrens allt vildare anlopp, bvarför han helt lugn satte från sig geväret, fattades den sprattlande fransmannen i kragen, upplyfte honom på rak arm och lät kvivmev god stond-disgla i donva ställning, till offivorarues UCI: gemenskapens stora förlustelse. . Derefter hedszatte. han horom åter het varsamt, återtog sitt gevär och såg ders efter Ika :å godmodig Och trankil ut, som om ingestiug pa:serat. Deana händelse kom för konurgen: öron, och vid ett storlöger på Ladugirdsgärdet någon tid derefter fick vår soldat inför högst. densamma visa prof på sin utomordentliga kroppsstyrka. Han :säges derrid.-hafva på rak arm lyftat de :jockaste majorer, :om, om de blott varit lätta tennsoldater. Kors, så vi na gått vilse! Icke lära vi komma, tili Forssavatinen, om vi fortsätta på denna stråt. Vi återvända derför skyndsamt till Lund, för att i morgon i god tid börja vår lilla båtfärd. jr Food ee . -.