När körmmunalkomitån uppgjorde förslag till kommunalförordning för Stockholm, föreslog den att stadsfullmäktige skulle sjelfve utse sin ordförande. Magistraten tillstyrkte förslaget. Öfverståthållareembetet gjorde ingen invändning deremot, men ansåg rätt böra inrymmas öfverståthållaren att deltaga i öfverläggningarne. Kungl. maj:t, emot komitån, magistraten och sjelfva öfverståthållareembetöt, förordnade ätt öfverståthållaren skulle Vara ordförande i stadsfullmäktige och deras beredningsutskott. När stadsfullmäktige hade trädt i verksamhet utsågo de en komitå för att afgifva förslag till instruktioher för under Btadsfullmäktige lydande nämnder. Komitån föreslog icke att öfverståthållaren skulle vara ordförande i nämnderna, Stadsfullmäktiges beredningsutskött och städsfulltnäktige sjelfva pröfvade och gillade förslaget; ansågo följaktligen ett sjelfskrifvet ordförandeskap onödigt eller skadligt. Icke så regeringen. Den stadfästade icke komiterades förslag, utan den ändringen att öfverståthållaren skulle vara ordförande: Då ännat skäl för detta förordnande icke är anfördt, står det fritt att antaga att regeringen icke velat beröfva öfverståthållaren tillfällen att efterlefva 8 7 i den för honom ännu gällande insttuktionen af 1791: MOfrerståthållaren skall veta, vara sin Emetes pligt, att hafva Inspektion öfver Staden Stockholm och Malmarne, och vara Stadens och Botgerskapets Förmat, hvarvid han först obek för all ting böt i akt taga, huru han biter alt ytlöfsta kraft och förstånd kan hålla dess Invånare uti pligtig hörsambet, rättrådighet, tjenstvillighet och devotion emot Han3 Kongl. Maj:t och Sveriges Krono, och uppekålla, , det helsösamitä förtiöende som Herre öch Undersåter emellan vara bör. En af stadsfullmäktige, frih, Johan Lilencrantz, ansåg det icke förenligt med ufvudstadeins förtroendemäns värdighet att det icke skulle vara dem förunnadt att sjelfve välja sin ordförande eller ens att utse ordförande i städsfullmäktiges förvaltningstämhider. Han väckte derföre I ätidfa kammaren motion om sådan än-. dring i kommunalförordningen, hvarigenom öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap skulle upphöra, och samtidigt härmed föreslog han hos stadsfullmäktige att de måtte för sin del besluta sådan ändring i instruktionerna för nämnderna, hvarigenom desse hädanefter skulle ega sjelfva välja sina ordförande. Vid riksdagen inträffade den icke med synnerligt förtroende motsedda händelsen att lagutskottet tillstyrkte kamrarne att bifalla frih, Liljencrantzs motion. När betänkandet föredrogs till afgörandei andra kamrmaren yrkade herrar Liljencrantz, Bergström, Stråle, Hierta, kommerserådet Sjöberg, Kolmodin (från Gotländ), Grafström och Leffler bifall till utskottets betänkande (den sistnämnde ehuru han hvarken enskildt eller offentligt hört uttalas någon klagan öfver öfverståthållarens ordförandeskap för stadsfullmäktige och ej trodde någon bestämd opinion för den föreslagna förändringen förefinnas i hufvudstaden). Hr Lindhagen motsatte sig i ett långt anförande motioeder ommdslekiesem NERE