Dagens Nyheter – 26 november 1869, sida 1

mer tjusande än någonsin i sin skylätta baldrägt och med det svartbruna håret, som föll i fria, rika lockar kring den bländhvita pannan och de rosiga kinderna. Hennes bruna ögon blixtrade af lif och oskyldig balglädje, och hvarje rörelse ådagalade så mycken omedveten gratie, att endast den bittraste afund kunde finna något att klandra hos denna typ af ungdom och oskuld. Hennes kavaljer slukade henne med ögonen och gjorde sitt bästa att utså orons frön och grumla detta spegelklara barnasinne. Leiler var elegant, det hafva vi redan hört som balgästernas enstämmiga omdöme; men det gifs många slag elegans, och utan att våga oss in på någon noggrann definition, framställa vi ödmjukt den frågan: om icke första ögonkastet skiljer mellan den medfödda och den genom trägna bemödanden förvärfvade — man skulle nästan vara frestad att säga afrikedomen eller fåfängan lånade — elegansen? Med godt samvete kunna vi ej tillerkänna Leiler detta första slag af elegans; han får således hålla till godo med det andra. Hans leatergranna ansigte är ej heller af den bästa slags skönhet, och det listiga drag, som allt som oftast leker kring hans läppar, är rent af vidrigt. Detta allt oaktadt är han högst intagande som balbjelte, skicklig dansör, ännu mera skicklig konversör, d. v. s. han kan under hela timmar under