Dagens Nyheter – 25 november 1869, sida 1

oting, hvarken barn eller qvinnor. Jag ger icke ett runstycke för den der beprisade åldern mellan femton och sjutton. Martha är nu tjugo och är i allo något helt annat än hon varit och bra mycket bättre än den der lofordade Amelie, som trots sin skönhet ännu är en sjelfsvåldig barnunge och ingenting annat. ; — Men som sådan farlig för unga herrars lugn. — Du vill väl icke säga att Wilner?... — Att Wilner . . . Karin spratt till. Nej, jag hoppas att det icke skall falla Wilner in att förälska sig i en flicka, som han sett uppväxa. Det brukar sällan hända; — åh, det vore för olyckligt! — Hvad, pratar du för gallimatias: för olyckligt? Ar han kanske icke god nog åt henne? . .. — Åhjo, men hennes far är .. . . — Bah, visst är han en fåfäng narr, som kanske drömmer om en: grefve eller baron åt sin favorit; men jag råder honom att ej ställa till något onödigt spektakel! Vill Wilner ha flickan, så skall han, ta mig tusan, få henne, det vill jag blifva man för. — Käre Bernard, lugna dig! Vi veta ju ej om Wilner det ringaste :bryr sig om flickan. . Han har ju knappt sett henne sedan hon blef stor, och jag hoppas det måtte vara någon annan, som beherrskar hans tankar.