Dagens Nyheter – 25 november 1869, sida 1

Norge har ett landtmannaparti, liksom Sverige. De båda partierna hafva nästan alldeles lika program: allt för bondeståndet, ingenting för några andra samhällsklasser. De hafva också det gemensamt att deras sträfvanden, om de vunne fullständig framgång, skulle leda till allmogens skada — men detta förstå de icke sjelfva i följd af bristande intelligens. Det norska landtmannapartiet är vida äldre än det svenska, har förvärfvat större makt och vågar derför tydligare säga ut sin mening. Det eger en medlem inom stortinget, som uttalar partiets innersta tankar eller, rättare sagdt, instinkter, lika öppet sem Jöns Persson talar i andra kammaren. Den norske Jöns Persson heter Jaabek. Han utöfvar ett icke ringa inflytande på norska folket, ej positivt, men negätivt... Regering och storting göra icke hvad han och hans parti vilja, men de måste. ofta taga hänsyn dertill och akta sig för att göra hvad dessa icke vilja. Mot tjenstemännen intager Jaabaek samma ställning som det svenska landtmannapartiet: han vill att de skola vara hvad de heta: folkets tjenstemän, ej herrar. Mot monarkien intager han deremot en mycket olika position; i stället för att det svenska landtmannapartiet gerna kysser konungen på hand, men vänder ryggen åt de styrande statsråderna, beviljar anslag åt kungliga familjen, men är färdigt att vägra medel till statsrådsvåningar), menar Jaabeck att ett land skulle kunna undvara konung. Det är rätt eget att erfara att en riksdagsman i Norge kan i sin och sitt partis organ (Folketidenden) rentut säga att konungamaktens afskafande är det mål, man bör sträfva till — genom tåligt arbete och lagliga medel. I Sverige är andan sådan, att ett dylikt tillkännagifvande af ett parti visst skulle väcka häpnad, ehuruväl troligen icke i så hög grad nu söm för tio är sedan, då republikanska -åsigter voro mindre allmänna än nu för tiden bland de arbetande klasserna och till och med hos allmogen på orter, som hafva någon starkare beröring med stadskoer: 7) Vi mena: medel att möblera boställsvåninar åt stadsrådsmedlemmar, hyilket skulle medföra den fördelen att statsråder skulle knong utses bland riksdags-majoritetens medlemmar utan afseende på deras rikedom, och att sådana skulle kyucpa mottaga förtroendet utan att behöfva ruinera sig för en uppsättning af mobilier.