Dagens Nyheter – 15 november 1869, sida 2

poesi, dialogen är mästerlig och fin, men intrigen är orimlig. Den gamla fen, som till sist oppenbarar sig ung och strålande skön, är icke heller någon ny och originel tanke, ty uti Scribes komedi Gumman återfinner man i det närmaste samma plan att åstadkomma effekt genom att låta en ung man förälska sig i en gammal qvinna, som förvandlar sig till en ung skönhet och gifver kärleken sin belöning. Stycket, som spelas mästerligt af fru Kinmanson samt hrr K. Almlöf och Fredriksson, har dock så stora förtjenster, att det väl kan upptaga en plats på ett lockande program. Den största lockelsen är dock Evas systrar, ett svenskt originalarbete. Författaren har kallat stycket interiör i en akt. Det är också en blick in uti ett hem, der inga stora bändelser tima, men der man får se Slägtingar af helt annan natur än dem förut Roderich Bendix visat 0ss; slägtingar, som älska hvarann och hvilkas åsyn gör godt i hjertat, på samma gång vi skratta åt dem så att tårarne rinnga. Evas systrar äro två gamla mostrar, som bo i Upsala och egna hela sitt lif åt en älskad systerson, som läser för att bli student. Det är den betydelsefulla dagen, då unge Axel är uppe i examen, som författaren skildrar. Och han gör det på ett sätt, som förtjenar det högsta erkännande. Det är en genretafla, der hvarje figur är full af sanning och zrätur. Och öfver det hela hvilar en frisk flägt af ungdomlig renhet och ädelhet. Författaren har icke gifvit sig tillkänna, men man tror sig kunna gissa hvem han är. Hans första arbete för scenen var i en helt annan genre, men han visade sig äfven der fom en begåfvad författare för scenen. Uti den lilla interiören, som han nu visar 0ss, har han tagit ett steg framåt som dramatisk skriftställare. Det är med glädje vi säga det, och det skall säkert erkännas äfven af dem, som vid hans första uppträdande förfäktade den åsigten, att hans skriftställarskap var alldeles för lyriskt för teatern. Det är mycket vanligt att en författare får höra att han till en stor del har de spelande att tacka för sin framgång. Och detta gäller äfven bär, ty spelet är å alla händer ypperligt, och särdeles uppbär fru Almlöf i stycket en roll på ett sätt, som skall göra att moster Monika ständigt skall räknas z2om en af hennes förnämsta triumfer. Denna karakter är också den mest framstående och bäst utarbetade i stycket. Men äfven författaren skall säkert erkänna, att fru ÅA. ger en lyftning och en relief åt hans tankeskapelse, som göra att hon kan tillräkna sig en andel i äran af denna ypperliga figur. Den andra af Evas systrar, Sally, är icke mindre sann i teckningen, men genom sin mera tillbakadragna natur blir hon dock för artisten mindre tacksam än Monika. Fru Kinmanson uppbär denna roll med den fina urskiljning, som förstår att ständigt framhålla alla nyanseringarne i karakteren. Hr K. Almlöf ger åt den gamle adjunktens uppträdande den prägel af måtta, som ingen annan än en med skarpsinne och smak förlänad konstnär kan finna. Hr Helander, som studenten, bör akta sig för en sentimental hållning, som i allmänhet gerna vill framträda hos denne unge skådespelare, men som här icke alls är på sin plats. Hr Hedins och fröken Rylanders roller äro föga framstående, men de bidraga hvar i sin mån att gifva taflan denna karakter af äkta svensk, som författaren åsyftat med sin interiör.