Dagens Nyheter – 10 november 1869, sida 2

TV tt TN ee et åå Om TUR AE TA NT pt AA AA AA AR detta sätt behandlar sina deputerade, som försvara dess åsigter och bevaka dess intressen, huru skall det då behandla sina motståndare?.... De deputerade liksom alla misskända folkvänner trösta sig med Mirabeaus ord och följa hans råd: Man får aldrig lita på folkets tacksamhet och rättvisa — yttrade en gång denna utmärkte man —; men om man en gång fått den fasta öfvertygelsen att det är en stor sak att verka för ett helt iolks lycka, får man ej sucka öfver visad otacksamhet: det är en tröst och en ära för stora karakterer att förakta menniskan, men att tjena menskligheten och verka för det helas framåtskridande. Den som eger medvetande att troget hafva uppfyllt sin pligt, bär inom sitt eget bröst belöningen för gjorda tjenster, godtgörelsen för hafda mödor och priset för genomgångna faror. — — Parisarne älska ej regaet. Det var derför med stor tillfredsställelse alla ordningens och besinningens vänner vaknade: den olycksbådande 26 oktober ocn funno himlen vara öfvertäckt med svarta moln och regnet nedflyta i strömmar. Det berättas att kejsaren, då ban på morgonen nyfiken tittade ut genom fönstret, gladt utropat: detta regn gör mer nytta än en armå af 100,000 man! Vattnets verkan är lika sor som mångfaldig. Det visste general Lobeau förr än Napoleon III. När denne tappre krigare, som väl kände till de goda parisernas svaga sida, under Ludvig Filips regering — en tid uppfylld af emöter och uppror — skulle skingra folkskockningarne omkring Place Vendöme, begagnade han sig af sprutorna. Vattnet flöt i forsande strömmar, men ingen droppa blod spilldes. Denna gång hade himlen sjelf åtagit sig besväret, ej för att skingra folket, ty hvar och en satt lugnt hemma vid-sitt arbete, utan för att afkyla ifvern hos jakobinerna och för att bereda nyfikna främlingar en extra öfversköljning. Trots de svarta punkterna på den politiska horisonten och oaktadt de olycksbådande data, vid hvilka man fäster så mycken vigt, är modet lika lekande och omvexlande som vanligt. Denna gamla erfarenhet ser man nu åter bekräftad, sedan parisiskorna börjat återkomma, liksom flyttfåglarne jagade hem af vintern, som är i antågande och redan visat sig strängare, än man kan minnas att den på länge varit; Paris har nemligen i oktober haft snö. När en rik konstvän och konstkännare ämnar möblera sin våning, lånar han af hvarje sekel hvad det frambragt skönast i artistisk smak; hvarje rum i hans våniog skall påminna om en viss tidpunkt: ban har en salong å la Ludvig XIV, ett kabinett i renaissance, der det fint skulpterade elfenbenet bryter af mot den svarta ebenholtsen, en matsal å 1a Henrik IV, der man ser omkring väggarne stora, dystra, men konstnärligt skulpterade ekskåp. Damerna hafva öfverflyttat denna sed på sin toalett. Men de hålla sig ej till ett sekel, de låna af alla och hemta från mus6erna hvad de der finna smakfullast.: En elegant dame bär på promenaden en drägt från Ludvig XIV:s tid, på aftonen är hon klädd å la Valligre. Detta mod lemnar sålunda ett vidt fält öppet för fantasien. Två saker, lika vackra, lika eleganta, som det nyckfulla modet för en kort tid öfvergifvit, hafva åter kommit till heders: Kaschmir-schalen och spetsarne. Evglands ryktbare mönstersprätt Brumnel brukade säga till de unga eleganter, som rådfrågade honom angående toaletten: mine herrar! vi äro alltid väl klädda, när vi promenera på gatorna utan att väcka uppseende; — endast vär folket tittar på er drägt, är den ej comme il faut. — Det är äfven på grund häraf man kan förklara den reaktion, som föregått inom den eleganta verlden, och att man nu söker lemna åsido allt prål. Ingenting gifver damerna en sådan prägel af elegans som spetsar — ett rön, gjordt för sek ler sedan. Dameraa på ön Kos under Apelles tid väfde ett tyg, som den tidens poeter kallade vindens väfnad. Först vid tiden för korstågen blef tillverkningen af spetsar en stor industri i Frankrike. Peter Eremiten bidrog dertill. Han reste till den heliga grafyen, klädd i en tjock och grof yllekåpa, och återkom derifrån, bärande en dyrbar spetstunique — hvilket mode sedan blef antaget af det fransyska presterskapet. Margareta af Navarra älskade att kläda sig i spetsar. En förnäm främling anlände till hofvet och presenterades för drottningen. Han kunde dervid ej hemta sig från sin förvåning öfver det höga fräs af dyrbara spetsar, som hon bar omkring halsen. Sköna vm dtrinm ns Ödet äre linman Li Rå Kin on