Dagens Nyheter – 10 november 1869, sida 2

Bref från Paris. i Den 30 okt. 1869. Hvilken charmant fe är icke fantasien, som sprider glans öfver allt och förskönar alla föremål! Sedan lång tid tillbaka har hon varit enväldig i fråga om damernas toalettaffärer och dervid tillåtit sig åtskilliga friheter; endast ett område har för henne varit tillstängdt, nemligen det politiska. Hvad är emellertid naturligare, än att hon vill ha sitt finger med vid ordnandet äfvea af statens vffärer ? Med dervid är fantasien ej ensamt tillräcklig, derpå nar man här i dagarne haft ett minnesvärdt exempel. På samma gång herrar deputerads af venstern fingo erfara detta, gjorde de ett annat sorgligt rön, nemligen buru nyckfull folkgunsten är. Derom blefvo de upplysta inför det s. k. frevolutiovära tribunalet vid Clichy-barridren, dit de af sina valmän blifvit inkallade för att försvara sig. De fingo ej ens tillåtelse att tala, ty om någon af dem, som nörsammat kalelsen, begärde ordet, bief han genast zedtystad med hvisalingar och annat oljud. De hade derför ej annat att göra, än taga sina hattar och aflägsna sig, sedan de först likväl af en röst ur högen fått den lärdomen, att en deputerad efter det ögonblick, han blifvit vald, ej mer tillhör sig sjelf: utan undantag skall han blindt lyda det parti, ban fått äran att representera. Endast en — Jules Simon — har offentligen protesterat mot detta maktspråk. När 1i valde mig — säger han i ett manifest till sina valmän — funno ni att jag representerade edra grundsatser; om ni sedan funnit att jag svikit edra förväntvingar, så afsätten mig! ... Detta är rent språk. Men man frågar sig ej utan oro, om det är på detta sätt som folket vill hedra sina utvalda, och man frågar tillika med; ännu större oro: Då folket på