Dagens Nyheter – 10 november 1869, sida 1

Barns: framtida arf måtte vara ett lagom muntert sällskap för återstoden. af lifvet. — Döm: icke så strängt. Olyckor och motgångar träffade ju äfven Rudolf, och om vi icke voro nog sparsamma. och förståndiga i början af vårt äktenskap, så — — Så ären I icke de enda, som på: några få år förstört hvad som borde räckt och blifvit öfver för. hela lifvet — ja, kan det vara en tröst, så är det en förbannadt dålig en — men hvad oförståndet. beträffar, så har jag all anledning förmoda, att det var: uteslätande på er mans: sida, så deruti voren I:dock icke ett; och han må tacka sin lyckliga. stjerna, som beskärt honom en hustru, som i nödens stund hvarken knotar eller piper, utan — — Tala icke derom, bästa doktor! Jag försäkrar att deruti ligger: ingen förtjenst, ty jag är lika lycklig i hur stor tarflighet som helst, blott Rudolf kunde återfå: sitt fordna lynne och med mig sträfva-att hålla nöden från vår dörr. Det är så mycket som kunde göras, blott man icke tappade modet: Den här lilla arrenderade gården kunde skötas bättre, ladugården gifva större afkastning och mycket smått tagas tillvara, som Rudolf i sin betryckta sinnesstämning finner allt för smått. Iställetatt taga vara på det lilla sörjer han öfver dess litenhet och går det förbi med korslagda armar och nedsänkt panna. Ack; redlige vän!