Dagens Nyheter – 10 november 1869, sida 1

Huru är det med våra svenska skollärareseminarier i dessa afseenden? Vi känna blott ett, nemligen Lunds, och om detta veta vi, att mar der på sednaste tiden gjort allt hvad man kunnat för att bilda eleverna till kunniga lärare. Detta är dock blott en sida af skolläraredugligheten, der andra är kärlek för sitt kall och en innerlig tillgifvenhet för folket och desa bard, och den tredje ett sinne, öppet för naturen, för allt godt, sanrt och skönt gsämt för tidens stora frågor; men ossa sidor af skolläraredugligheten synas ändnu Vvära okända vid Lunds ssminarium. Der drifves den satsen: Läraren skall hafva sin plats, barnen sin. Der anses ett förtroligt närmande mellan lärare och lärjunge såsom ett fol. Der försvaras rottiogen, råhetens och barbariets symbol. Der anses en dans i det gröna leda till evig fördömelie, och att på öppen gata promenera arm i arm med sin egen syster föranleder en skrapa. Dir anses det fördömligt att läsa politiska tidningar, och en politisk diskussion, om den blefve känd, skulle säkert Ieda till relegation. Den enda stora fråga, som anses tillständigt för en lärare att sysselsätta sig med, är misstonsfrågan, en fråga som synes brä långt aflägson från lärarens verksamhetsområde. Hvad kan man vänta af lärare, som fostras vid ett sådånt läroverk? Man säger att läraren skall ha sin plats och barnen sin. Ja, barnen hafva sin rätta plats i lärårnes hjerta, och läraren sin midt inne i barnaringen, både vid undervisning och lek, Detta är vår åsigt, och vi tro att den duger. Bort med all etikett i skolan! Bort med denna statskyrkliga formalism, som vill rangera menniskorna liksom på pinnarna af en stege och sätta dessa små som höra himmelriket til på lägsta steget! Erfarenheten i otaliga sköoI or har visat att rottingen hör till den öfverI flödiga skolmatericlen, och det skall blifva en lycklig framtid förbehållet att helt och håltet ntdöma den. Man har redan gjört en I god början. End oskyldig glädje tillhör ungdomer, och läraren gör väl uti att föra den med sig i skolan och är att lyckönska, öfm han deraf eger ett stort förråd i sitt eget hjerta; men ve den lärare, som inträder i skolan med bister blick och dystert lynne! En ang mans väg till eng pigo, när ärbarhet och sedlighet äro med, är så naturlig och rättmätig, att en promenad tillsammans med ett yngre, anständigt fruntimmer, älven om det vore. någon annan än en syster; icke borde framkalla några anmärkningar. Mar fruktar att allmogen skall blifva förd på villovägar af politiska räbulistsrt, och j sådant fall vore det ju skäl ätt se till, att de unga män, som man handleder och som sedan skola. ut i bygden för att uidörvisa fölkots bard, förvärfvat sig förmåga Salt sätta si ia uti och bedöma tidens frågor, de må vara af politisk eller social natur. I vått brödraland Danmark stodo en gång statons seminarier samma. stela och formalistiska ståndpunkt som det skänska seminariet i: våra dagar, men da goda danskarne, som då, till, följd af. krigen vaknat till politiskt medvetande, togo sin Mads ur Skolen på det, sättet, att de inrättade friseminarier, bredvid. statens, och dessa hafva ej blott sjelfva gjort ex god: gerning, utan äfven satt nytt. lif i statsseminarierna, Man vet nu knäppt hvilka som: böra sättag i främsta rummet; statens elier de enskilda: För vår deltveka vicicke att gifva de sednare företrädet, men säkert! är, att en ny anda inkommit äfven uti statens Firöverk, hvilka sköllorgå undörs om deej uppbjöde alla krafter för att hålla sig uppe i täftan med de enskilda. Undervisningen tar nu kortare tid, lexläsningen har försvunnit till en: stor del, och der ha kommit kärlek, lif och ljus i stället för den stel formalismen. . Sådana friseminarier skola också uppstå: ÅRTAL a mk an er ag ÅA ER Vv ÖGA TO Re