Dagens Nyheter – 9 november 1869, sida 1

Regnet upphörde så småningom, molnen skingrade sig och en och annan ljus fläck lät se sig på himlen och gjorde till en möjlighet att för ett menskligt öga urskilja äfven de något aflägsna föremålen. Vår man hade nu, troligen uttröttad af vandringen eller själsqval, stannat vid ett stort träd — han lutade ryggen deremot; den bredskyggiga hatten var djupt nedtryckt i pannan, armarna korslagda öfver bröstet och blicken alltjemt fästad på de fradgande böljorna, söm rastlöst tumlade i sin vilda dans vid hans fötter. Han liknade i denna ställning en person, fast besluten att, trots en obehaglig nattkyla och en piskande blåst, med tålamod afvakta någon eller något. Hvad väntade han väl? Hade han ställt sig så af blott menniskovänlighet för att se till, att den befallning han gifvit gossen blef ordentligt fullgjord? Väl möjligt; men hvarför var hans blick så oafvändt fästad vid djupet? Hvad sökte väl denna blick der? Hvarför stirrade den så vild och förtviflad på det fradgande vattnet? Väntade han måhända att dess brus skulle öfverljuda -rösterna inom hans eget bröst? Väntade han att vattnets förledande, lockande dans skulle döfva hans tankar och oemotståndligt draga honom in om sin trollcirkel, så att han undslapp att fatta ett beslut, som syntes honom så svårt. Den tydliga tvekan och ångest, som stodo