Dagens Nyheter – 8 november 1869, sida 1

— Hvåd vill du? frågade häradshöfdingen ånyo med en verklig. domare-min, — Hvad skulle jag väl annat vilja, än söka försoning? — Försoning för hvad som icke kan försonas! Rudolf, försök ej att gyckla med mig. Du har icke på aderton år sökt försoning. — Du har lefvat lycklig och i skötet af en älskad familj glömt den förorättade :brodren. — Se hit! Jag är blott två år äldre än du och mitt hår är hvitt. Jag står nu bredvid dig såsom en grånad gubbe, under det du, -ett lyckans skötebarn, är i blomman af din ålder och har en hel framtid af ljusa förhoppningar i dina uppväxande barn. — Du sköflade i rätt tid mitt lif på hvarje glädje — gå, jag vill dig intet -ondt; men lemna mig i ro för de minnen, din åsyn hos mig väcker. — Adolf! Du är då oförsonlig? -— Ja, så till vida, att jag helst ser det du icke ställer dig i min väg, — Det är ej alltid man kän svara för sig sjelf. — Adolf! Jag har kommit hit af två skäl: det ena för att uppriktigt bedja dig om förlåtelse för fordna förseelser; det andra för att säga dig att jag ej är så lycklig som du tror — också jag eger ett samvete, och på detta tynger mycket — i första rummet, hvad jag brutit mot dig, och hvad jag brutit mot min maka och mina ne