Dagens Nyheter – 22 oktober 1869, sida 1

tiier han och räcker henne buketten, liksom om hon vore en af de fina signororna från de fjerran, rika länderna! . . . Är hon då icke en stackars liten tiggarflicka, som har sitt hem på Marcusplatsen, liksom de otaliga dufvor, hvilka bygga och bo i skydd af! de törgylda hästarna öfver kyrkans mångfärgade hvalfbågar? . . . Är hon då en fullvuxen jungfru? Ja, hon hade i detta nu vuxit upp — månne till glädje? Se, hur tårarne rulla utför hennes kinder ned på buketten, som hon fick af honom... fredsgåfvan från Daniello! Så stod hon nu, i sin första sorg, en sorg, hvars namn hon icke kände, eftersom hon knappast kunde göra sig reda för, hvarifrån den kom, om hon än sjelf liknade en liten botfärdig Magdalena. Men nära intill henne satt ett barnlöst äkta par, en förnäm österrikisk godsegare och hans hustru. De hade observerat alltsammans och — så kan Gud styra — de hade läst i barnets själ och förstått henne. Det var hos dem icke långt från hjertat till handen; i korthet sagdt: den gamle grefven förde henne efter några veckors förlopp öfver hafvet till detta präktiga hem, hvars skatter upplätos för henne. Flit och fattningsgåfva i förening med öm och klok omvårdnad gjorde här underverk, så att Celeste efter några få års förlopp Var en så