Dagens Nyheter – 22 oktober 1869, sida 1

Btocknmnolilma, tryck ——.L— 12—2— menniskor och har ett större vittnesbörd, än vittresbördet af Johannes; gören icke eder sjelfve förlustige den äran att blifva lärde af Gud. De föregående tidernas rättsinnige lärare hafva från synkretsen af sin egen tid, till hvilken de voro sände, uträttat stora ting; men icke att vi yngre nu endast hafva att lefva ur handen i munnen eller endast fila och putsa på deras arbete, utan Han, som för dem uppenbarade sig, har ännu mycket att säga, som de icke kunde bära och icke behöfde för sin dåvarande horisont; det gäller allt framgent i andens skola: Af det mig tillhörer skall han taga och gifva eder, och I skolen göra ting som äro ännu större. Skalksinnet missbrukar detta ofta för sina funder; men sanningen förblifver sanning, och de som följa den med enfaldigt öga, få erfara det såsom sanning och i sanniog bekänna: Icke jag, utan Guds nåd som är i mig! Söken I bättre lärare än de spetsiga kontroversmakarena och dubbelhjertade konfusionärerna, som under det de åtskilja och bekämpa det, hvilket enligt Guds ordning hörer tillsammans eller skall komma öfverens, vilja hopblanda och förena det, hvilket Gad har åtskiljt; de sanningar, som de ännu finna på sin väg och hafva till att meddela, bilda endast foliet eller uppslaget för egna fostrade villfarelser, eller blindverket för en murbyggnad af egen tillverkning. Derunder förderfvas eller åtminstone förslöas sinnet, anlaget och skaplynnet för den oblandade sanningen, och det JEppväges icke med ett par inlärda satser. Dessa ord äro sanna, och äfven de nu afslutade föreläsningarne öfver Ebrecerbrefvet hafva lemnat rika bidrag till bekräftelse af deras utsago. Amnet för denna nytestamentliga skrift hafva vi lärt käona. Det är Jesus Kristus såsom mensklighetens store öfverstepresterlige konung och konungslige öfversteprest, hvilken redan af naturen i egenskap af den mennitkosonen, hvilken tillika var Guds son, kallad till denna stora värdighet, dock icks ryckte densamma ti!l sig i förtid såsom ett honom från början tillkommande sonprivilegium, utan underkastade sig att på sjelfförnedriogens och lidandets väg upptostras dertill, och så genom lidandet fulländad i sin person grundat en rätttärdigheteas makt, hvilken är mäktig att frälsa och friköpa oss utur syndens och dödens våld samt göra oss till rättfärdiga och saliga medborgare i den himmelska verld, i hvilken han förut ingått och till hv Iken alla trognas trängtan från tidernas begynnelse stätt (allt detta under genomgående jomförelse med det gamla förbundets personer och inrättningar samt förmauingar till trohet i den en gång insedda och erkända sanningens lydnad.) Detta är innehållet af Ebreerbrefrvet, och detta är äfven innehållet af kristendomens evangelium i sin helhet; och hvad: kan vara enklare i all sin upphöjdhet än det? Men huru mycket har icke detta innehåll blifvit beröfvadt sin höga enkelhet och sanning i de gängse läroframställningarne! Det var en villfarelse i den äldsta kyrkans dagar, som kallades för Doketism eller skenets kristendom, emedan den ansåg och betraktade vår Frälsares monskliga natur såsom ett blott skenomhölje för en visa gudomsnatur, en emanation ur den högsta Gudomen, och vi räkna alla. densamma med skäl till antalet af de villfarelser, hvilka innebära i sig den största och allra mest till grunden gående afvikelse från kristendomens sanning. Men huru många af dem, som detta göra, besinns, att vi hafva en doketi.m äfven ibland 0ss sjelfva, som med hänseende till sitt inflytande på lifvet och verkligheten måbända icke är mycket mindre vådlig? Det är den uppfattning af vår Frälsares person och lif, som, under namn af att rätt framhålla och ära hans sanna Gudom, gör hela den menskliga utvecklingens bety