Dagens Nyheter – 18 oktober 1869, sida 1

armar. Några droppar blod färgade hennes rosenröda läppar ännu rödare . . — Vilddjur! skrek Johanna med skärande stämma. Han har dödat — mördat sin dotter! Då Durier såg Helene vackla, förblef han orörlig, med blicken stirrande och munnen öppen, liksom blixten skulle träffat honom. Ordet mörda väckte honom till besinning. Plötsligt nykter, fattade han snart sin handling i hela vidden at dess fasa. Samvetet höjde sin stämma mot honom; hans fadershjerta upprördes, på samma gång han kände det öfverdragas af en iskall tryckning. Det susade för hans öron. Det mörknade kring honom, och darrande, nästan beröfvad förståndet, föll han snyftande ned framför dottren. — Mördare, bort, bort! stammade Johanna, i det hon sköt honom åt sidan. Durier nedsänkte sitt hufvud. Huru tillintetgjord, huru förnedrad kände han sig icke i detta ögonblick! Han fattade dottrens brännheta händer och kysste dem häftigt. Efter en stund öppnade Helene åter sina ögon. Durier utstötte ett glädjeskri. — Räddad! sade han, hon är icke död! Heldne betraktade i början sin far med förvåning, derefter smålog hon. — Johanna, återtog Albin Durier med en ömhet, vittnande om en djup ånger, kan du förlåta mig? Från och med denna dag