Dagens Nyheter – 18 oktober 1869, sida 1

— Och hvarför det, Johanna den trätgiriga? — Emedan de ha fört dig på villostigar. Tillsammans med dessa, har du glömt att vörda de helisaste saker; ditt hjerta har blifvit känslolöst och du trampar understundom under dina fötter våra käraste känslor. Äro dessa dina vänner, dessa män, som hålla dig borta från hemmet, under det din hustru, orolig öfver ditt öde och vårt barps framtid, sitter hemma och gråtande väntar dig? Nej, hör ännu en gång, dessa män äro och skola aldrig blifva dina vänner. — Har du slutat ännu? — Ja, ty alla mina ord äro förgäfves uttalade. — Nåväl, låt då bli att tala. — Ah! Albin, du skulle kunna vara så lycklig . . . — Seså, äro vi der nu igen! På min ära, tror jag icke, att jag går min väg, återvänder ... — Till dina vänner? — Ja, tillsammans med dem har jag åtminstone något nöje, men här ... Albin höjde på axlarne, under det han vände sig om. — Ah se, hvad är detta? tillade han, fattande Helönes krona, som hon lagt afsides på skåpet. — Det är min krona, pappa.