Dagens Nyheter – 18 oktober 1869, sida 1

VN 8 NN fullm. i riksbanken. Sven Sköldberg, med. d:r. J. W. Smitt, konsul. Aug. Sohlman, fil. d:r. A. W. Staaff, rektor. Sten Stenberg, professor. Knut Styffe, öfverdirektör för teknol. institutet. John Söderberg, fobriksidkare. OC. Wilh. A. Tham, lektor. Wilh. Wallden, k. sekreterare. 4. O. Wallenberg, bankdirektör. Fab. Wrede, generallöjnant, Dessa herrar af vetenskapen, lärooch embetsverken, pressen, börsen, fabrikerna och handtverkerierna — den i Stockholm mycket betydande minuthandeln saknar representant! -— hafva sammanslutit sig till en förening, hvilken har till ändamål att söka upprätta en Högskola i Stockholm och som följaktligen icke bör upplösas förr än Högskolan kommit till stånd samt hunnit så utveckla sig, att hennes framtid kan anses tryggad. Föreningen ställer till allmänheten denna uppmaning: Vi vända oss till våra medborgare och medborgarinaor, i haufvudstaden som i landsorten, med anhållan att de, hvar efter sin förmåga, vills lem :a och anskaffa bidrag till grundfondea för Stockholms Högskola. Den enkla erinran, satt frågan gäller ett natio-alverk, som skall mäktigt bidraga till vårt folks förädling, vår nationalitets upprätthållande, semt vårt lands esjelfbestånd och oberosrde, synes oss innebära deu kraftigaste maning till varm och enig verksamhet för det stora målet. Denna uppmaning föregås af en bevisning om vigten och nödvändigheten afen Högskola i hufvudstaden. Denna motivering skulle vi gerna ha infört i detta blad, om den hade varit mera sammanträngd och för öfrigt haft en mer lockande form, så att det gifvits någon sannolikhet för att den skulle blifva genomläst af de många, till hvilka vädjas. Men vi tro oss bättre tjena ändamålet, om vi i stället för Föreningens motivering, här införa den motivering som reservanterna inom Föreningen (hrr Key, Wieselgren, Lundin och Hedin) anfört till stöd för sitt något afvikande förslag (refereradt i detta blad för sistl: fredag). Den innehåller nästan idel samma skäl som Föreningens skrift, men låter lättare läsa sig och lyder så: åTankon, te I S1viigua UTI UMVUWG Upptuvuuw en hogre bildningsanstalt, är nu icke mera ny. Med seger bar den genomgått sitt första skede, kampen för att vinna erkännande, länge och med ifver förd inom det offentliga ordet: skilda områden. Vetenskapens, fösterlandets, hufvudstadens väsner hafva mer och mer biifvit ense om önskvärdbeten af denna tankes förverkligande. Planer för en dylik anstalt hafva också redan mer än en gång sett dagen; men de hafva antingen gått ut från antagandet, att, för ändamålets vinnande, i hafvudstadens jordmån borde omplanteras ett universitet, som redan på annan ort i häfdvannen mark skjutit djupa rötter och der röjer god växtlighet; eller ock, då de afsett att grunda ett nytt universitet, hafva de om sättet att härvid gå till väga och om de än damål, dö afsett, uttalat sig med mindre klarhet, än som erfordrats för att åt ett så stort företag vinza ett för framgång nödvändiot deltagande och understöd. Intet genomfördt förslag till ett nyupprättadt universitet i hufvudstaden har således äunu bifvit framlagdt, ingen fortgående sammanhållning gifvit sträfvandet tillbörlig kraft: och dock ha för hvarje dag, som gått, nyttan, ja nödvändigheten af ett hufvudstadsuoiversitet blifvit alltmera allmänt insedda, saknaden af en sådan anstalt allt mera känd som en verklig brist i hela vårt offentliga lif, i hela vår nationela utveckling. Så länge Sveriges hufvudstad ej