Dagens Nyheter – 18 oktober 1869, sida 1

-— 20 — har Gud gifvit dig en af sina englars hjerta och själ . . Ett hånande skratt hördes nu liksom ett svar på dessa ord. Modren och dottren vände sig hastigt om. Smeden var blott några steg från dem. Med armarne i kors och i en nonchalant ställning, betraktade han dem skrattande. — Vackert, vackert! sade han med hes röst, och hvarför omfamnar man icke äfven mig? — Uti hvilket tillstånd han kommer hem! suckade Johanna. Helöne, tag hit en stol åt din far. Den unga flickan skyndade sig att lyda. Men Albin sparkade bort stolen med foten och lutade sig mot skåpet. — Så fin bon är i dag, min Helene, sade han. Nå, nå, toaletten är förtjusamde. Man skulle kunna tro, att det är en liten fröken, man har framför sig, eller hur, Johanna? — Åbja, svarade modren, lycklig öfver artigheten mot dottren. Också beundrade alla henne i dag under messan. — Och du var icke der, för att se mig, min far! inföll Helene. — Det är sannt, men det var egentligen icke mitt fel, ser du; vännerna . .. — Albin, kalla icke dessa män, med hvilka du tillbringar dagar och aftnar, för dina vänner. Säg snarare att de äro dina önda genier, återtog Johanna.