Dagens Nyheter – 15 oktober 1869, sida 1

hvem som helst vid hemmet. Men Durier hade kommit på villospår; en gång nedsjunken i lasten, glömde han att hvarje menniska bör, för att icke blifva brottslig, i första rummet alltid uppfylla sina pligter. Det rum, i hvilket Johanna väntade sin man, var beläget i bottenvåningen af det hus, de bebodde, och hvilket låg i ena ändan af byn. Rummet upplystes om dagarne af ett åt gatan vettande fönster. Tjocka, rödrandiga gardiner hindrade dock de förbigåendes nyfikna blickar att intränga i det inre af boningen. — Ett större skåp af valnötsträ, ett af de på landet så vanliga urverken, en skänk och ett ekbord, se der möbleringen förutom några groft arbetade stolar. Vid venstra väggen stod en säng i en alkov, förhängd med gardiner af samma slag som de för fönstret anbragta. Vid det matta och flämtande skenet från en lampa satt Johanna ännu arbetande. Ehuru hon i verkligheten endast uppnått sitt trettiofemte år, gåfvo dock hennes magra ansigte och veckade panna henne utseende af att vara ett tiotal äldre. Men så är det, åren fördubblas då hjertat lider. Och Johanna hade lidit, lidit mycket under sednaste tiden. Hon älskade sin man innerligt och djupt, oaktadt hans fel, men han, han tänkte icke ens på henne. Och dock, oaktadt sina utsväfningar, oaktadt sina färvillelser, fanns det dagar, ja, understun