Dagens Nyheter – 15 oktober 1869, sida 1

Storkkolm, tryck em EEE en dålig romanlitteratur och en sinnlig konst tillfogat folkets moral. Under de sex eller åtta sietförflutna ären har det tvär:om yppat sig en mot denna litteratur storkt fientlig t:ndens irom den klass, som representerar den högre bildnivgen, vetenz:kaper och Frankrikes framtidsförhoppningar, och de ord, som derifrån utgått, hafva funnit ett starkt genljud inom det uppväxande slägtet. Men denna sedliga tendens har också mött förbittrade motståndare — och hvar? Jo, iuvom de kotterier och kretser, som efter det andra kejsardömets upprättande flyta öfverst på samhällslagrer. Det är den officiela verl-. den, den som inuesluter de clementer, hvilka med statstrecket af år 1851 grundlade sitt välde, hvilken gjort till sin specialitet att med löjetz vapen bekämpa allt hvad som vittnar om en allvarlig och högre lifsuppfattning, allt stort och ädelt, som rör sig i fraxska nationens barm. Om den usla brottmålslitteraturen bidragit till den moraliska förruttnelse, ur hvilken sådana giftplartor som familjen Kincks mördare uppvuxit, så hvilar dock tyrgsta delen sf skulden hos denna bonapartisticka societet, som är ömklig 10g att hålgrina åt allt stort, förderfvad nog att: icke tro på sanningen, rofgiriz nog att sälja allt för guld och dum nog att tro, det en bigott skenfromhet kan reutvätta den från alla synder. Låtom o s höra Tropmsann sjelf. Hvem är hass ideal? Engåne Sue: pater Rodin, iesuiten, som genom att utrota en hel familj sökte få dess förmögenhet i sins härxder. Låtom oss följa resonnemanget i derna mörka bjerna, hvars verksambet koxcentrerar siz kring en ends hemsk tanke. Medan han stryker omkring i Paris förstäder, rnfvande på sin plan, och vandrar framåt Champs Elyc6eg eller bulevarderna, hvad möter hans blick, hvad är det som han öfverallt bevittnar, hvilket blir totalictrycket af hvad han försimmer? Brottets och lastens triumf, guldet: makt, det rättas, det godjas vanmakt. Han ser (för at ej tsla om den kejserliga kortegen, som påmisner om den inför hela nationea svurna och brutsa eden och om blodströmmarne, som en berusad soldaterk utgjöt i december 1851), han ser den eller dena ministerns eller statsdigsitärens eller generalens vagu rulla förbi och känrer garka väl de vanhederliga hsendlinvgar, för hvilka den förnäme herrn beskyiles, och com skulle kallats brott och behandlats som sådane, om de begåtts irom en lägre samhällssfer. Han ser ekipage ef:er ekipage rulia förbi, fallsatta med förnäma, inflytelserika damer, som umgås vid bofvet, men hvilkas rykte är sådant, att man äfven offentligen kan, ostraffadt och dertill med iull rät, utpeka dem som usla skökor. Icke förty regera d-s:e herrar, och bestämmes tonen inom den officiela veriden af dessa föraktliga qvinror, och de skola herrska och utöfva inflytande, så långe kejsardömet står — en tård nödvändighet, från hvilken kejsaren sjelf ej kan lösslita eig. Hrilka slutsatser västar man, att ea okunnig, af sin lidelso beherrskad varelse, sådan som Tropmann, skall draga af ex sådan erfarenhet? Han säger sig, ett det eudast är hans fattigdom, som hindrar honom att vara on medlem af derna societet,, med hvilken hsn i allt öfrigt känner sig så på lika fot. Följaktligen drifver honom hans logik till att förvärfva guld, lika godt med hvilka medel Her ban icke fått : ågon skolandervisning och själsodling, så har han ett tomt samvete, hvaruti ingen hand isristat pligtens bud. Har han fått skolunderviiwing, så är det i ds fleste fall ho3 presterna, som lära, att merniskans svoghet, värselöshet och oudska äro så omätliga, att hen ej ser någon avmärkningsvärd skilsad mellan den bästa menniska och den sämsta. Dessutom kan man ju genom yttre bot, som är föga påkostande, försona sing issgerniogar. Hufvudssken är pengarne —