Dagens Nyheter – 11 oktober 1869, sida 1

— Jag har icke känt mig så glad på många, många år, svarade Ester och tog vännen om lifvet. Nej, icke sedan jag blef gift. — Hvad har framkallat denna glädje? — Mycket, men isynnerhet Mariannes afresa. Ack, Nanny, nu vågar jag hoppas på framtiden, sedan hon är borta. Huru skall jag kunna godtgöra alla mina misstag nu, då jag vet att Erik förtjenar att vara lycklig. — Vet du det nu? — Ja, sedan balen hos pappa vet jag det. — Var det derför att jag förlofvade mig med Andreas, som du kom på denna öfvertygelse? — Visst icke; din förlofning gjorde mig endast glad för Andreas skull, men den rörde icke Erik, min stackars Erik, som har älskat dig, men genom Marianne blifvit skild från dig. — Har han sagt detta? frågade Nanny med en min af ogillande. — Nej, visst icke, men jag lyssnade på hans och Mariannes samtal. Ester berättade nu hvad som passerat. — Nu förstår jag Mariannes plötsliga afresa, utbrast Nanny. Stackars Marianne, tillade hon med en suck af deltagande. Erik var den dagen mycket sysselsatt vid bruket och kom sent från kontoret. Ester hade fullkomlig feber, under det hon väntade på honom. Hon önskade läsa i