Dagens Nyheter – 11 oktober 1869, sida 1

och arbeten, men det vore ett så vackert bruk, som ej borde åsidosättas; för möjligen uppstående svårighet att erhålla predikant ansåg han det dock vara skäl att först inhemta domksaspitlets utlåtande, inran man fattade definitift beslut. Hr Rosenberg erkände motionens vackra syfte, men ansåg ej frågan (hurnvida landstinget behöfde någon särskild gudstjenst?) tillräckligt utredd, utan borde den hvila till nästa år, Hr Gustaf Eriksson kunde väl förstå, att svaga naturer kände behof af att stärkas, och ville derför bifalla förslaget med det vilkor, att irgen landstingsman vore tvungen att bevista gudstjensterna, ty bland landstingsmännen trodde han de flesta vara samvetsgranra och pligttrogna derförutan. . Her Sven Nilsson i Österslöf och kantor N. Hörberg i Ousby motsatte sig på det bestämdaste förslaget. Den förstnämnde sade rent ut att han alldeles icke ville resa till landstinget för att hålla offentlig gudstjenst — en rätt gudstjenst vore, då man verkade i en kristlig anda, och äfven landstingsmännen kunde i utöfoingen af sitt kall dyrka Gud. Hr Hörberg iastämde häri och anmärkte mycket riktigt, att landstinget ej räckte längre, än att landstingsmänven. väl kunde gå i sin sockenkyrka söndagen före tinget samt att det icke fanns något hinder för dem att morgon och afton förrätta sin enskilda andaktsöfning. Utan tvifvel skulle hvar och en handla lika ädelt och kristligt, utan att dertill behöfva någon särskild påminnelse. Landstinget beslöt äfven, i öfverensstämmeise med dessa sednare talares åsigt, att, med erkännande af motionärens goda syfte, vid hans gjorda framställning ej fästa något afseende, derigenom visande att tinget ej ville betrakta gudstjensten, likt ganska många, såsom ett rackert bruk, hvilket genom lagparagrafer bör nppshållat.