Dagens Nyheter – 30 september 1869, sida 1

Ester tystnade. Äfven Nanny teg. Hon var bestört öfver denna bekännelse. När hon hemtat sig från sin, bestörtning, sade hon långsamt: — Du, Ester, räddades först, men jag och Andreas voro nära att omkomma. Försynen gaf dig en allvarlig tillrättavisning. — En förfärlig lexa var det, hviskade Ester. Ditt lif hade jag satt på spel, det låg något gräsligt deruti. Ester tryckte ena handen mot den glödande pannan och fattade med den andra om Nannys arm. — Kan du tänka dig något rysligare, än att se den menniska, man håller gränslöst utaf, på väg att omkomma och att veta med sig sjelf att man med berådt mod blottställt dennas och andras lf. Jag skall aldrig glömma hvad jag erfor, då man ropade: Gudi lof, de äro räddade. Jag förlorade för några sekunder syn och hörsel, men då jag åter kunde uppfatta hvad som passerade omkring mig, såg jag dig ligga liflös. Nanny, Nanny, det var åter ett gräsligt ögonblick, och sedan — dessa dygn af plågor, lidanden och fara för dig! Hela min lefuad skall icke förslå att glömma och försona hvad jag brutit. Jag vill också börja ett nytt lif och bli en ödmjuk botgörerska, söm genom uppfylandet af sina pligter bjuder till att aftjena sin skuld. Jag skall tåligt böja mig under medvetandet att Erik