Dagens Nyheter – 30 september 1869, sida 1

Den kinesiska muren var till en del en verklighet, men ännu mera en symbol. Det kinesiska riket, lydande mångtusenåriga lagar och sedvänjor, slöt sig för all främmande kultur. Utlänningar fingo ej inträde inom dess landamären och äfven deras produkter voro förbjudna att införas. Den himmelska staten bevakade strängt sina inbyggares förmenta jordiska fördelar. Den var ett ideal för män med sådana tänkesätt som vårt Dagligt Allehandas innerligaste anhängare. Ett folk borde vara sig sjelf nog, och ve len som predikade att i andlig eller lekamlig måtto något godt kunde komma från hedningarne. Under ett sådant sedligt, politiskt och ndustrielt system stod Kinas folk liksom petrificeradt qvar på samma ståndpunkt sedan långt före Kristi födelse. Det var on lefvande mumie, täflande i ålder med le egyptiska konungagrafvarnes innehåll. Jordmånen var rik, men folket fattigt, paktadt sin fit och sin sparsamhet. Fyra hubdra millioner menniskor inhemtzde ingen enda ny id6, kände ej ett enda nytt behof — och lyfte sig ej heller i förmåga att tillfredsställa något sådant, om det vaknat. Den gamla goda tiden stod der städse i samma flor; och ville man rätt lära känna huru föga den gör skäl för sitt -af fördomen förlänade epitet skulle man studera kinesernas belägenhet. Missionärer trängde sig in i landet, trotsande döden för sin tro. Vetenskapsmän följde dem i spåren. Så dref vinstpegäret en och annan vågsam smugglare in på kusten. Beröriogarne mellan holländare. och engelsmän å ena sidan, kineser å den andra blefvo småningom tätäre. De ledde dertill att europeiska makter sände extra ordinarie beskickningar dit. Förvecklingar uppstodo understundom, och af förvecklingarne följde krig. Här finns ännu en och annan svensk som deltog i engelsmännens krig mot Kina 1841. Slagne, blefvo kineserna tillgängligare. Men de repade åter mod, och det fordrales en ny kamp af fransmän och engelsmän i förening samt Pekings intagande