Dagens Nyheter – 23 september 1869, sida 1

— Hvarigenom? frågade Nanny. Väl icke genom mitt antagande att du sökt dig hit, för att återse den qvinna, du älskat? — Just dermed. Om jag vetat, att Ester funnits här, hade jag afsagt mig detta förordnande. — Du kan ännu göra det, förklarade Nanny och lutade tillbaka hufvudet. — Och jag gjorde så äfven, om ej två skäl nödgade mig att stanna, — Jag tror icke på några föregifna skäl, inföll Nanny, din böjelse för Ester förmår mera öfver dig än ... — Nanny, icke en bokstaf mer! utropade Andreas med bleka läppar. Nanny häpnade för hans ansigtuttryck. — Jag tillåter icke. ens dig att tvifla på min heder förr, än du sett prof på, attjag ämnar fläcka den med en mened. Ett års daglig beröring med mig borde ha lärt dig, att jag icke kan göra mig skyldig till hvad du förutsätter. Förnuftet och klokheten bjuda mig nu att stanna. Nanny höjde helt omärkligt på ögonbrynen, Andreas blod föt hastigare genom ådrorna. Hans stolthet kände sig så sårad, att den uppmanade honom att tvinga denna misstrogna qvinna :tt bedja honom om tillgift för det hon tviflat, Efter ett ögonblicks tystnad återtog han icke utan stor ansträngning: