Dagens Nyheter – 23 september 1869, sida 1

tandet af förändrade seder och bruk, af ivdustriens utveckling m. m. gör sig: ovilkorligen gällande. Äfven om lagens bokstaf icke ävdras, äfven om tillämpning sker i sträxg öfverensstämmelse med bokstafven, kan man ändock ofta säga att i sjelfva verket en förärdring egt rum. Ett och samma rättsförbållande kan i vissa fall hafva en helt annan bety:ielse än för 60 år sdan; ett och samma straff kan hafva en heltolika karakter o. s. v. Men framförallt gäller detta i fråga om! de politiska lagarne hos ett folk som lefver ett poiitiskt lif och som verkligen befinner sigi politisk utveckling. Hvad Sverige beträffar, så behöfver man i detta fall visst icke tänka endast på den nya riksdagsordningen såsom den der skulle förorsakat någon förändrad uppfattning af 1809 års regeringsform. Långt före represantationsreformen hade regeringsformens anda högsat väsentligt modifierats. Eller hvem vet ej, att en stor del af vår regeringsforrå är -antiqveradoch obrukbar? Att der finnas paragrafer, som atan minsta betänklighet blifvit öfverträdda? Att andra finnas, som väl till vamnet äro gällande, men icke utan modifikation följas eller kunna följas? Att under sådana förhållanden nu, sedan vår nya representation och årliga riksdager tillkommit, vilja yrka något som icke eng före denna storartade förändring i vårt statsskick egde rum — det är verkligen mer än man bort vänta af dem som sjelfva verksamt intresserat sig för och slutligen lyckligt genomfört representationsförändringen, och torde bevisa, att de icke varit fullt medvetne om hela betydelsan .af sitt verk eller insett den stora fördelen äfven för regeringen utaf den ordning som i detta fall otvifvelaktigt skall komma att göra sig gällande; att de verkligen ej förstått att hvad som kan vara en skenbar förminskning i konungamakter i sjelfva verket är en ökad styrka för regeringen uti alla löjala förehafvanden och dymedelst äfven medelbarligen. en: ökad trygghet för monarkien. Ett nytt exempel på det för öfrigt ej ovanliga förhållandet, att de som lyckas genomdrifvå ea stor reform, ofta ej äro de skickKgasto att tillämpa densammat Det är mången gång såsom skulle de: blifra rädde för sitt eget verk och rygga tillbaka för konseqvenserna deraf. I sjelfva verket är deticke mångas lott att utföra mer än en stor handling, och nya förhållanden fordra i allmänhet n-a män. Emellertid torde man få antaga, ätt Asigterna i dette fall efterband klarnat, ehuru sådant endast skett ganska långsamt. Det måste ur denna synpunkt anses såsom ganska anmärkningsvärdt. att man ännn vid den sist förflutna riksdagen trott sig kunsa framlägga ett förslag till försvarsväsendets ordnande, som, hvilka förtjenster det i militäriskt hänseende må ega och hvilket rättmätigt beröm det i sådant hänseende må vara egvadt att tillskynda sin upphofsman, likväl varit så. stridande mot hvad man väl på förhand kunnat veta vara representationens önskan. Också är det väl på detta fält som eftergifterna för konstitutionalitetens fordringar kännas allratyngst. : sFöljande exempel visar, hura öfvertygelsen i förevarande afseende ändock mer och mer stadgat sig äfven hös regeringen samt ger bevis på ett verkligen lojalt tillmötesgående och ett uppriktigt bemödande att motsvara de nya förbållanden, i hvilka vi inträdt. Man erinrar sig, hvilken uppståndelse som vid 1868 årg riksdag förorsakades inom regeringslägret af frågan om handelsoch sjöfartsfondens indragning till statsverket — ett förstag, som äånsågs knappt mindre än revolutionärt till sin syftning och som, menade man, om det antoges, skulle bryta ned allt bebörigt maktförhållande mellan regering och representation. Dess antagande måste nödvändigt föranleda en ministerkris: detta tillkännagafs tydligt nog af en konungens rådPRESES TA SR RT SEE en TG SN ED RR SR Aa