Dagens Nyheter – 22 september 1869, sida 1

FP EED(C KAL GPR IGN, SE YA NE —— nn — färerna om händer till förmån för en minister, som lyckats genomföra representationsförändringen och som härigenom ansågs hafva förvärfvat sig rättmätiga anspråk på en obegränsad tillgifvenhet. Men det visade sig snart, att den nya riksdagen icke ville gå i ledband ens hos dem, som den hade att tacka för sin tillvaro. Det uppstod en ganska bestämd opposition, som omsider fann sitt förnämsta uttryck uti 1868 års dechargebetänkande; och ehuruväl ingen ministörförändring härigenom åstadkoms, kan man likväl säga, att ifrån och med denna tid regeringen kommit i ett helt annat förhållande till representationen, än som tillförene egt rum, — ett förhållande öfverensstämmande med andan af den skedda representationsreformen och hvilket allt mer och mer stadgats genom sedermera tid efter annan inträffande omständigheter vid riksdagen. Men likasom i föregående fall, så var äfven här blott fråga om att konstatera ett faktum. Så snart riksdagen häfdat sitt oberoende af regeringen och intagit den ställning till densamma, som de nya förhållandena bort föreskrifva, så kan man säga att all egentlig opposition upphört. Det var således icke en opposition mot personer; fråga var blott om att stadfästa en politisk grundsats. Men såsom ett gifvit resultat af riksdagens verksamhet i detta hänseende måste man emellertid anse, att regeringens ställning till representationen verkligen blifvit i väsentlig mån förändrad. Regeringen bar haft svårt att sätta sig in i denna nya ställning. Hon har synts ömsom vilja, ömsom icke vilja det. Hon införde sjelf vid början af 1867 års riksdag interpellationsrätten, i det att justitieministern tillkännagaf i kamrarne den önskan, att då frågor framstäldes till besvarande af konungens rådgifvare detta måtte ske uti en viss ordning, hvilken äfven af kamrarne antogs. FErkännande det lojala i detta handlingssätt å regeringens sida, anmärker förf. att man likväl måste förvånas öfver det sätt, på hvilket en eller annan interpellation blifvit från ministerbänken besvarad, nemligen då detta skett, såsom det velat synas, icke för att öppet och rättfram svara på en framstäld fråga och redogöra för den sak som bragts å bane, utan snarare för att genom ett slingrande, diplomatiskt språk endast söka komma från saken. Författaren erinrar att det tillfälle ministrarne genom sin närvaro i kamrarne hafva att städse lemna upplysningar och förekomma möjliga misstag och missförstånd låter regeringen vinna ofantligt i styrka, men dock ej mer än hon kan vinna på öfvertygelsens väg, och att representationen kan med större säkerhet fatta sina be-: slut sedan hon på stället hört hvad re-geringens ledamöter haft att andraga. Interpellationsrätten afser ingalunda att liksom alltjemnt ställa ministrarne till ansvar — ehuru en icke obetydande konstitutionel kontroll ligger äfven härutinnan — utan helt enkelt att från autentik källa få en upplysning, hvilken sednare, åtminstone då fråga ej är om diplomatiska hemligheter, både kan och bör gifvas utan obehöriga omsvep eller förbehåll. Ty så mycket torde vara gifvet i rr INR se sar RR a RR on KÄRE or BN AR AVR DLR VN IR SR