Dagens Nyheter – 22 september 1869, sida 1

tat sig detta möte, han hade derför behöft några minuter för att återvinna fattningen. — Tack, Ester, för det du återser mig med nöje, sade han och kysste hennes hand. Tonen var fruktansvärdt lugn och saknade all anstrykning af denna passion, hvarmed han såsom yngling brukat tilltala henne. Något liknande en frossa genomilade Esters varelse. Hon hade så ofta i inbillningen målat detta återseende, då Andreas under jublande fröjd skulle störta till hennes fötter och i glödande ord uttrycka sin lycka att ändtligen få träffa henne, att hon nu kände sig liksom nedstörtad från en klar himmel till en mörk och kall graf. Hon anklagade ödet, som så ständigt gäckade hennes förväntan och dömde henne att lefva ett låogt och sorgligt lif med förstörda illusioner. Några ögonblicks tystnad uppstod. Andreas bröt den, sägande: — Du finner mig således mycket förändrad? — Ja, mycket, svarade Ester och satte sig i en fåtölj. Andreas drog en stol nära den och tog äfven plats. — Du, Ester, är dig fullkomligt lik, sade han. De år som förflutit ha icke åstadkommit någon förändring i ditt yttre. Han betraktade henne med sina stora, djupblå ögon, såsom man betraktar en gam