Dagens Nyheter – 22 september 1869, sida 1

AA mal bekant och god vän, icke så, som den älskande betraktar det dyrkade föremålet. Ester såg på honom och märkte detta. Hon suckade, men erkände inom sig att Andreas icke på långt när var så vacker, som Erik, och äfven detta grämde henne. — Jag borde verkligen vara mig mycket olik, yttrade hon, jag har varit och jag är ganska olycklig. — Olycklig, du? Omöjligt. — Omöjligt säger du, och hvarför skulle det vara omöjligt, då min man icke?... — Ester! afbröt henne Andreas, fattande den lilla handen och slöt den i sin, gif mig rättigheten att vara din bror, din vän, och jag hoppas att kunna öfvertyga dig, det din olycka ligger mera i inbillningen än i verkligheten. Den unga qvinnans hjerta klappade häftigt af något, som liknade vrede. — Jag tror icke, att någon i hela vida verlden skall lyckas bevisa mig, att hvitt är svart och icke lär du förmå det, — du som icke mera är den forne Andreas! — Jag tackar dig, Ester, för dina sista ord. Ja, jag hoppas verkligen att icke mera vara den svage och ömklige slaf af mina känslor, jag en gång varit. Ester sammanpressade läpparne. — Du kan också nu utan fara behandla mig, såsom vore jag din bror, tillade Andreas,