Dagens Nyheter – 17 september 1869, sida 1

ses — — RAR mig med politiken långt före statskupper 1851, och från den tiden har jag byst den fasta öfvertygelsen att, hviiken framtid Frankrike än gick till mötes, ingen hederlig man kunde lägga sin hand i deras, som dragit fördel af detta attentat. Detta är min enk!a politiska trosbekännelse. Jag aflägger den otan all lust till hämnd, endast hysande den varma önskan, att de förestående reformerna måtte genomföras utan 1ågon våldsamhet. Behöfver jag säga att jag blef förskräckt öfver proklamationen om allmän omröstring? Jag anråg mitt fädernesland vara för litet förberedt derpå, och vi bade också genomzått pröfoingar, som gifvit många lärdomar. Den allmänna omröstningen stadfästade despotismen, men upprättandet af denna despotism som var en öfverraskning, har man dock aldrig någonsin frivilligt godkänt. Medborgarne insågo att de stodo ansigte mot ansigte med en offentlig fara, mot hvilken de måste protestera. Vi äro nu emellertid vittnen till ett högst förunderligt skådespel. Jag har alltid trott att kejsardömet var oförenligt med friheten, och det tror jag ännu; men efter de sista valen har i Frankrike visat sig en sällkam syn — att icke erkänna det, skulle vara detsamma som att tillsluta ögonen för ljuset; och ingen skall bestrida, att deputerade kammarens anseende på sednaste tiden vuxit i samma förhållande, som den personliga maktens har minskats. Den parlamentariska myndigheten har vunnit derigenom; men kunna vi derför lägga armarna i kors? Nej! Den lagstiftande församligen bör väseatligt bidraga till utvecklingen af den offentliga friheten. Så länge pressen intager slafvens ställning gentemotlagskipningen — som erdast är en del af administrationen —; så länge den ej får dömas af den allmänna rättskänslan, representerad af en jury — så länge måste oppositionen återfordra den oss frånröfvade fribeten. Jag kunde tillägga, att sjelfva den individuella friheten icke är bättre betryggad, än att den förste bäste poliskonstapel kan dorå saklöst våldföra sig. Exemp-l fråa des sednaste tiden visa detta alltiör tydligt; man behöfver blott eriura sig de bryderier, vi haft att genomgå, man behöfver endast känna, hvilka tidsödande och pinsawma steg, man i känslan af sin goda rätt tvingas att usderkasta sig för att sint omsider göra den erfarenbeten att någon rättvisa ej finnes! Franska folket skulle vara det föraktligaste folk, om det nöjde sig med en sådan sakernas ordniog! Så lärge makten ej hvilar på sin naturliga grundval, så länge den officiella kandidaturen upprätthåller, så länga prefektrae utnämnas af den persooliga makten, så länge en stående arme nedtynger vår budget: — så länge är istet uträ:tadt.. Der hafven I min trosbskäanelse! Jules Favre gaf uvder loppet af det långa talet, hvaraf ofvanstående blott utgör en liten del, luft åt sin förbittring mot soldatherraväldet, som nu förtrycker Frankrike. Af detta tal synes tydligt, att Favre med ett stort steg närmat sig den radikala venstern eller att han tvingats till detta närmande af den kompakta offentliga mening, som iör närvarande räder i Frankrike. Mellanpartiets organer gilla följaktligen icke Favres åsigter, men de finna dem så betecknande för den nuvarande situationen, att de-på det enträgnaste varna regeringen för att dröja med de oundvikliga reformerna inom förvaltningen, ty den offentliga meningen, som högt fördömer administrationens missbruk, tillväxer 1 styrka för hvarje dag. En af dessa tidningar yttrar, bland annat, dessa allvarliga ord: Regeringen skall inom kort knappast längre hafva