Dagens Nyheter – 17 september 1869, sida 1

Mången gång kändes det tryckande för Nannys verksamma själ, att framsläpa dagarna i denna snäckgång, men hon besatt förmågan att foga sig i allt och sökte vederqvickelse i den njutning, det gjorde henne att någongång komma i beröring med andra personer, än dem hon dagligen lefde med. För henne innebar det äfven en stor tröst att veta sig vara den blinda till gagn och nytta. Veckor och månader förrunno, och med få undantag hade den ena dagen varit alldeles lik den anäåra. x Snön hade bäddat drifva på drifva, och nu började de att smälta för vårsolens milda strålar. Nanny promenerade en vacker, solljus vårdag utmed åstranden, uppmärksamt betraktande de bemödanden vattnet gjorde för att bryta isbandet. Helt plötsligt stötte hon mot en manlig figur, som var så upptagen af tankar, att han icke såg henne förr än han på detta oartiga sätt törnade mot den unga qvinnan. De sågo båda med någon häpnad upp på hvarandra. I ögonblicket blottades mannens hufvud; Nanny befann sig ansigte mot ansigte med Andreas. — Det ser ut, som vi icke skulle kunna träffas utan att törna tillsammans, sade Nanny leende. — Ja, verkligen, medgaf Andrea3 och satte på sig hatten.