Dagens Nyheter – 9 september 1869, sida 2

nen hämta nytta af denna läsning; de lära framför allt att fatta större kärlek till Gud och verlden. Vi tacka skalden, vännen, och må hans underbåra ungdomlighet, som han bibehållit i trots af sina 64 år, aldrig öfvergifva honom. Andersen svarade: Hvar och en förstår säkerligen huru svårt det nu är för mig att lägga mina ord. Det går i deana stund så många strömningar. genom mig. När jag tänker på den morgonen, då jag för femtio år sedan stod på Frederiksbergs backe, är hela mitt sednare lif som en saga för mig. Då anade jag ej hvad som skulle komma, men minst af allt anade jag att så mycket skönt skulle spira upp för mig. Det var liksom en ödets skickelse att jag då just uppsökte de mårga förträffiiga män, hvilka hjelpte mig fram i motgångens dagar. Först bör. jag nämna Weyse och Siboni, så Emanuel Balling, hvilken var den förste borgare som hjelpte mig, och dernäst amiral Wulff, hvars hus gästfritt öppnades för mig. Men mitt hem fann jag hos Collin. De gamla blefvo mina föräldrar, de unga mina syskon. Då räckte mig äfven två skalder handen; de voro Ingemann och Thile. Dernäst bör jag nämna fra Lessöe som en kärleksfull, öm moder för mig; men den, hos hvilken jag framför allt faun tröst, var H. O. Örsted. Var jag betryckt och nedtyngd af de hårda ord, som talats till mig, så tröstade han mig, och cent om aftonen kom Örsted. hem till mig och sade att det skulle blifva af mig hvad det ru blifvit. Sedan tillväxte mina vänners antal; jag kam icke uppräkna dem alla här, men de må derför icke tro att jag är otacksam mot dem. Jag tackar således alla, först icbjudarne, dernäst de andra; de kunna se huru oändligt glad de gjort mig. En mängd tal. höllos ytterligare för den frejdade sagoförfattaren, som äfven från den kangliga teaterns artister erhöll en vacker hyllving.