Dagens Nyheter – 14 augusti 1869, sida 2

förorättat. Han väntar kanske, att Nordens förnämsta konstnärinna skall skynda ned på gatan och kasta sig för Hans Stolthets fötter. De giftiga orden förfelade inte sitt mål. Isaura rodnade och bleknade om hvartannat. Slutligen yttrade hon till Walter, i det hon vänligt fattade hans hand: Om era känslor för mig äro allvarliga, kan jag också lätt fatta den bitterhet, som dikterar era omdömen om Birger. Allt det öfverraskande, ni sagt mig såväl om er böjelse som om horoskopet för min framtid, är likväl värdt så mycket begrundande, att jag ber om några dagars betänketid. Jag vill först meddela mig med min gamle far, hvars uppskof med sin hitresa jag omöjligen söker att förklara, och till dess kunna vi ju fortfarande råkas som vänner, SOM sanna vänner. Ni har visat mig så mycken oskrymtad godhet, ett så lefvande intresse, att jag snart sagdt i er ser mitt bästa stöd, min uppriktigaste förtrogne. Och efter en sådan förklaring tillåter ni kanske också att jag hädanefter kallar er endast --Walter? Isaura! Ni gör mig öfverlycklig! --utbrast den förtjuste friaren, som redan ansåg sig öfver halfvägs framme vid sitt mål. Och de unga tu skiljdes under småleenden och under skänkta och mottagna glimtar af förhoppningar. Men uppskofvet med gubben Werners