Dagens Nyheter – 27 maj 1869, sida 2

kan man i allmänhet säga, att den visat vackra resultater. Särdeles har den inhemska dramatiken varit väl representerad. Men då det gällt att hemta repertoir från utlandets scener, ha teaterns litteratörer:flera gånger visat en betänklig brist på smak, och denna brist framträder äfven nu genom valet af fru BirchPfeiffers sista arbete: Hvem är hon? Vi höra icke till dem som ropa korsfäst! blott de få höra talas om en pjes af denna författarinna, ty hon har mången gång visat sig ega förtjenster af reelt värde. Men i denna sin svanesång har den framlidna skriftställarinnan samlat en dryg portion af alla sina fel. De flesta af Birch-Pfeiffers arbeten för teatern ha varit baserade på romanlitteraturen, men Hvem är hon? har åtminstone icke på affischen angifvits annat än som ett sjelfständigt arbete för scenen. Författarinnan har dock icke kunnat bryta med ett helt lifs manr, och derför framträder det också här, till och med bjertare än vanligt. Strängt taget är detta så kallade skådespel icke nåot teaterstycke, utan en roman, uppläst från scenen. oqI första akten ser det emellertid ut som om författarinnan ämnat åstadkomma något annat än en roman, och äfven i andra akten har man något hopp qvar, men mot slutet sjunker stycket ohjelpligt ner och går öfver scenen blott för att visa, att der icke är dess rätta plats. Den röda tråd, som sammanhbåller detta virrvarr af händelser ech berättelser om hvad som passerat, är den mysticism som omger hufvudpersonen. Det är henne den frågan gäller: Hvem är hon? I pjesen kallas hon Valerie Legrand och är fosterdotter tiil en grefvinna de la Vergne. Valerie är en af dessa qvinnokarakterer, fru Birch-Pfeiffer alltid älskat att framställa som sina hufvudfgurer. Hon är ett hittebarn, på samma gäng mildt och trotsigt; hon är stolt och ödmjuk, oböjlig och känslofall. Som ficka springer hon omkring i skogen som ett rådjur och hoppar oförvägen öfver gärdesgårdar och strida bäcksr; som jungfru vardrar hon drömmande i lunden, med en krans af eklöf kring sina guldgula loekar och sjungande på några melankoliska melodier. Med ett ord, det är den vanliga typen för en romanhjeltinna. På en af sina lustvandringar möter Valerie en urg man, en ädling, br de S:t Val. Han blir så intagen af hences sång, att han böjer knä och tackar henne. De språka en stund som goda vänner tillsammans, men då Valerie till sist vill lemna den unge mannen, håller han henne tillbaka med våld och trycker en kyss på henves svällande läppar. Denna oerhörda djerfhet upprör Valerie på det djupaste och hon börjar hata S:t Val, den förmätne grannen. Men som man vet, är det icke långt från hat till kärlek, och när S:t Val till upprättelse bjuder Valerie sin hand, känner hon sig plötsligt älska honom. Då uppreser sig likväl ett annat hinder, ovissheten om hennes härkomst. Valerie, hittebarnet, kan icke bli ädlingens maka, och ännu mindre kan detta ske, sedan Valeriez rival hviskat till henne, att hon är ett barn af synden. Hon måste säga nej, och de båda älskande pinas på vederbörligt sätt tills pjeseus sista scen, då en räddande engel kommer som på beställning och upplyser att Valerie icke är ett hittebarn. Men hvem är hon då? Jo, en högvälboren fröken Entreville. il Det finns två personer i piesen, som från början veta hvem hon är, men de akta sig naturligtvis att tala om det, för att icke minska det spännande intresse som är styckets mål. Den ena af dessa väl underrättade är den gamla grefvinnan, men hon är bunden af en ed, och det underlåter hon icke att omtala i hvar tionde replik. Men annars är grefvinnan en af de bäst tecknade karaktererna i stycket, och man intresserar sig ovilkorligen för henne. Mycket gör också att rollen uppbäres så utmärkt som här är fallet. Det är fru Kinmansson, som för andra gången spelar gammal, med fin urskiljning och mycken smak. Fröken Lindqvist har i Valeries roll fått en svår uppgift, men hoa löser den med mycken talang. Man har på sednare tider hört omdömen fällas, att fröken L. i alla sina roller är min ros i skogen, det vill säga att man Bbeskyllt henne för att vara ensidig. Men må de som tänkt så gå att se henne som Valerie och de skola bli omvända. Hon gör der så stora framsteg och lägger i dagen så många prof på sann kallelse och djup känsla, att denna roll är en borgen för att de förhoppningar man fästade vid henne efter hennes första uppträdande skola förverkligas. Den tredje qvinliga hufvudpersonen, mar