Dagens Nyheter – 27 maj 1869, sida 2

kisinnan de Mentereau, framställes af fröken Nerman på ett sätt, som förtjenar erkännande af det fint genomtänkta spelet. Men rollen är en af dessa, som icke vinna sympatier hos den stora publiken. Den beryktade spåqvinnan Lenormand och hennes kortlek återfinner man också ipjesen, men hennes roll är för obetydlig, att den skulle kunna ge tillfälle till någon synnerlig utmärkelse. Fra Almlöf uppbar rollen med den värdighet som här är nödvändig, för att icke förvandla situationen från tragisk till löjlig. Hr Elmlund, som :t Val, var samma varma älskare som vanligt, och hr Fredriksson spelade med elegans grefve Ren6s roll. Hr Hansson förtjenar särskildt beröm för den karakter och den kraft han förstod att inlägga i sitt uppträdande som den i sin herrskarinna dödligt förälskade skrifvaren Benoit. Hade stycket till slutet hållit hvad dess början lofvade, så skulle det helt säkert haft en ganska lång framtid på vår scen, men som det nu är skall det snart följa Sarah Multon i spåren.