Dagens Nyheter – 27 maj 1869, sida 1

SEEM, SFryCKt ROS lidningoens NUIVUUAI — de ingå, kan personlig nöd hos mängden ej uteblifva, i mån krafterna aftaga eller sjukdom eller minskade arbetstillfällen inträffa. Enär under den fulla kraftens dagar ej något afsättes till bergning under lifvets höst, är förklarligt, att vid första rubbning i helsa eller arbetets jemna gång främmande hjelp blir af nöden. Erfarenheten visar likväl, att äfven för den obemedlade, för arbetaren och tjenaren, särdeles under yngre åren, möjlighet förefinnes att stundom göra några besparingar, och äfven den mindre bemedlade erhåller någon gång en tillfällig förtjensty något litet arf, en gåfva eller dylikt, och en sådan tillgång, ehuru i och för sig mindre betydlig, skulle likväl tillika med andra besparingar insatta i ränteförsäkrings eller lifränteanstalt genom ränta på ränta och arfsvinst efter aflidne delegare med tiden lemna ett värdefullt bidrag till lefnadsutgifterna och måhgen gång rädda undan verklig nöd. Medvetandet om denna säkra tillgång och hoppet om en betryggad framtid skulle under tiden förläna egaren känsla af oberoende och sjelfbestånd, som afhöllo från förfall. Men obekanta om sättet att få sina små tillgångar säkert förvarade och huruledes en ringa sparpenning genom sin egen afkastning under årens lopp bildar en jemnförelsevis icke obetydlig tillgång, låta de inkomsterna, ofta utan gagn, medtagas, och endast undantagsvis finnas dessa i behåll, då aftagande arbetsförmåga eller ålderdom göra behofvet af någon ny tillgång mest känbart. Då sålunda, å ena sidan, de utvägar medlemmar af ofvannämnda talrika klasser kunna ega att verka till skydd för egen framtid, i följd af rådande vanorrp till största delen gå förlorade, samt, å den andra, sednare tids omfattande bemödanden att bereda behöfvande understöd nogsamt ådagalagt att på den vägen nöden ej afbjelpes eller de fattigas antal minskas, synes deraf följa, att enda medlet att bland dessa klasser för framtiden minska fattigdomen består deri, att individens egen förmåga att verka för framtida sjelibestånd och oberoende kallas till lif, understödjes och tillgodogöres. Dertill erfordras välvillig samverkan af upplysta och erfarna personer samt af föräldrar, husbönder och arbetsgifvare, hvilka genom upplysningar, råd och deltagande kunna vaka öfver tillvaratagandet af underordnades inkomster och tillgångar. Allvarliga bemödanden och täflan att för framtida. behot afsätta besparingar torde likväl icke till en början, innan erfarenheten visat fördelarne, kunna framkallas och underhållas utan genom sådana förmåner, som redan på förhand blifva synbara. Åtskilliga tillgåogar att i sådant afseende till uppmuntran använda förefinnas redan nu, och det lider icke tvifvel, att flera dylika skola uppstå och för ändamålet blifva att tillgå, så snart nyttan af besparingars insättande i lifränteanstalt hunnit blifva mera allmänt bekant. Lifvade af öfvertygelsen att väsentligt gagn skalle kunna uträttas till minskande af fattigdomens tillväxt och härjningar, derest hos lyckligare lottade och mera upplysta samhällsmedlemmar bemödandet blefve allmänt, på ena sidan, att sprida upplysning om möjligheten för en hvar att verka för sitt och de sinas framtida oberoende samt om utvägarne att få små tillgångar och besparingar säkert förvarade och förkofrade, samt, å den andra, att understödja och uppmuntra sträfvanden till sparsamhet, hafva undertecknade härmed velat inbjuda den större, för andras väl intresserade allmänheten att för ofvan angifna ändamål bilda en allmän fosterländsk förening till uppmuntran af sjelfverksamhet för framtida oberoende. Denna förening skulle medelst fristående, af hvarandra oberoende föreningar eller afdelningar inom olika delar af riket samt genom utsedda ledamöter med