Dagens Nyheter – 27 maj 1869, sida 1

den känna sin förenade tyngd, och det återstod ingen annan utväg än att bära den qvinliga besättningen i land. Ripa vadade med en viss motvilja ut till de skeppsbrutne och uppmanade styrmannen, skomakaren, och hans enda manliga kamrat, en gammal vaktmästare, att komma honom till bistånd, medan Birger och Erik, som inte tycktes inspirerade till någon speciell ridderlighet mot sjöfruarnas personer, inskränkte sig till att berga matkorgar, schalar, koyten och bylten af alla slag, och om hvilkas räddning egarinnorna tycktes vara lika angelägna som om sina dyrbara lif. Bättre upp på axlarna, mutter Juhnke!— ropade Ripa, på hvilkens rygg husegarinnan äntrat upp med en ifver, som lemnade åskådarne på stranden tillfälle att beundra hennes mångfärgade strumpeband — Håll i sej nu och var stilla, så att vi inte trilla kull begge två! Fjorton pund väger en tunna råg, och då kan jag välta ett på köpet — skämtade den obarmhertige gårdsfogden. Men madam Juhnke, hvars personlighet nedom knäna i ordets hela mening strömmade af vatten, uppgaf så gälla nödrop under Ripas något svigtande gång mot stranden, att gubben tvärstannade på vägen och förklarade, att han genast satte ner sin börda der han stod, om inte Juhnkan vore tys och stilla.