Dagens Nyheter – 27 maj 1869, sida 1

Nog har jag en gång i min dar burit tre griskultingar tillhopa i en trång säck, men inte lät di så illa som den här ryggbördan — anmärkte Ripa — jag tror att jag fått sjelfva deras mamma på halsen. Kära Ripa, inte är jag van att vara i sjönöd. Den välsignade skomakaren, som narra oss alla ut i det här eländet. Höj på hyran åt!en! — skämtade Ripa och släppte pustande sin dam ner på torra landbacken. Men nu skrällde en väldig åskknall helt nära, hvarvid skomakaren, som med sann chevalereskhet hade tagit sin långa fru på armarna och gjorde sig en ära af att inför så många åskådare briljera med sin föga erkända armstyrka, helt förskräckt gjorde en öfverhalning med den olyckliga påföljd, att både han och gemålen lågo sida vid sida i det våta elementet. Skomakarfruns ångestoch vredesskri tystades af en skummande våg, som helt och hållet öfversköljde hennes ansigte, och vid denna fasans syna föllo symamsellen, lutfiskblöterskan och jungfrun från de bättre husen alla tre i famnen på den gamla vaktmästaren, inför hvilken de nyss tvistat om rangordningen vid räddningen. Men Erik hade under högljudd munterhet skyndat fram till skomakarparet och fått båda makarna upp på deras knän, och