Dagens Nyheter – 26 maj 1869, sida 1

verldsmannen kände sig så förlägen, att han nödgades med sitt ena pekfinger rita de mest fantastiska krumelurer på fru Auroras lilla sybord. Fru Aurora lade med en lugn och oskyldig min sitt arbete ifrån sig,i det hon vänligt sporde: Hvadmenar väl kommerserådet? Jag menar — stammade den tillfrågade — jag menar att jag börjat vantrifvas i mitt gamla enklings-hem, och min son tycks inte heller mycket älska dess penater. Vi behöfrva båda en hemmets skyddsande, en systerlig och moderlig, men icke en tjensteande, utan en mild och öm husregentinna, dock icke städslad för vissa år, utan genom de heligaste löften för hela lifvet. Kommerserådet fattade fru Aurorag hand och tryckte den bedjande och vördnadsfullt, i det han blickade henne stadigt i ögat och fortfor: Hon skulle icke undanläsa sin hädangångne makes porträtt och icke skicka min hustrus upp på vinden, hon skulle hålla båda fria från dam, både glömskans och oordningens, och vi skulle tillsammans betrakta med ömhet de kära dragen och hviska: här sitta två syskon som aldrig förgäta er, våra syskon,i de saligas boningar, der allt är kärlek i cirklår sammanflätade till ett oändligt helt, men icke i trånga