Dagens Nyheter – 26 maj 1869, sida 1

Raspail. Ni hör i dessa dagar talas om Raspail, kandidat till riksdagsmannaskap för Paris och som i sin valkrets erhållit de flesta rösterna; men ri erinrar er icke hvem han är. Han är en gammal man — 75 år — som redan åren 1811—12, således vid 17—18 års ålder, höll föreläsningar i filosofi och teologi vid läroverket i Avignon. Hans fattiga föräldrar ville hafva honom till prest och en utmärkt andlig man sökte bereda honom dertill, men Raspail, sträfvande efter vetande, kunde aldrig förlika sig med blind tro. Han sökte sin lycka som informator i Paris och fick den ena goda platsen efter den andra, men förlorade dem hastigt för sina republikanska tänkesätt, hvilka icke voro på modet sedan Ludvig XVII kommit på tronen. Han öppnade då en anstalt för meddelande af undervisning till graden och lefde derpå med en talrik familj. Under tiden tog han sjelf juridiska examina, så att han blef berättigad att utöfva advokatsyrket. Men han egnade: sig ej heller åt detta, utan vände all sin håg åt fysik och kemi. På 1820-talet fanns det icke många i Europa, hvilka gjorde så stort uppseende på kemiens område som Raspail. Och detta skarpa hufvud, denna otroliga flit inskränkte sig ej till en enda vetenskap. Botaniken, zoologien, paleontologien, rättsmedicinen, mikroskopien — allt hann han till för, och i allt bidrog han till vetandets utvidgning. Han offentliggjorde en stor mängd afhandlingar, och en italiensk författare kallade honom, icke alldeles utan grund, den organiska kemiens skapare. Men de skarpa utbrotten af hans demokratism, den han ville hafva tillämpad äfven i undervisningsväsendet, ådrogo honom fiendskap af hela den officiela lärdomen. Då julirevolutionen bröt ut 1830 deltog Raspail i eröfringen af kasernen vid Babylonsgatan i Paris och blef sårad. När Ludvig Filip blef konung och gaf Raspailjulimedaljen, vägrade han att aflägga trohetsed. Oaktadt han sålunda vidhöll sin republikanism, erbjöd man honom de högsta platser på det vetenskapliga gebitet, t. ex. den af chef för riksmusei sämlingar. Han vägrade mottaga något och trädde in som medarbetare och en bland ledarne i tidningen Amis du.