Dagens Nyheter – 26 maj 1869, sida 1

Peuple (Folkets vänner). Den predikade oupphörligt revolution mot Ludvig Filips bortsmaugglande af republiken. Regeringen avställde mot honom det ena åtalet efter det andra och han blef dömd till sammanräknadt 6—7 års fängelse. Styrkan af hans politiska känsla kan bedömas deraf att en dag, då han inför domstol i ett tryckfrihetsmål försvarade sina kamrater, utropade han: Man borde begrafva lefvande under Tunileriernas ruiner den medborgare som dristade begära af det fattiga Frankrike 14 millioner franc3 om året att lefva af! (Han afsåg härmed hofhållningsanslaget åt kungliga familjen.) För detta blef han särskildt ådömd 15 månaders fängelse och 500 frarcs böter. I slutet af 1834 hade han öfvertagit ledningen af tidningen le Reformateur. Den blef inom 15 månader 20 gånger fälld och måste plikta hundra tusen francs. Under tiden sysselsatte han sig äfven ifrigt med vetenskapliga arbeten, på 1840 taletisynnerhet med eo ny medicinsk teori och praktik. Han tycktes länge ha öfvergifvit politiken. Men när revolationen bröt ut ifebruari 1848 var han åter på barrikaderna. Han var den förste som inträngde å stadshuset, och der proklamerade han republiken den 24 februari, redan innan provisoriska regeringens ledamöter iofannit sig. å Den 27 februari började han utgifva en ny tidning, Folkets vän. Så snart det visade sig att den provisoriska regeringen ej var socialistiskt-republikansk, blef Raspail dess motståndare. Han häktades den 15 maj, på misstanka att ha varit delaktig i socialisterne Barbås och Blanquis försök att störta den provisoriska regeringen och blef först hållen i ransakningsfängelse under 10 månader, sedau dömd till 5 års fängelse. Medan han satt fången valdes han till medlem af nationalförsamlingen, men kunde icke få intaga nlatsen. Vid det presidentval, då Louis Napoleou erhöll de flesta rösterna, tillföllo 36,000 Raspail. Utsläppt ur fängelset 1854 flyttade han till Belgien. Det var der han nu mottog kallelsen att blifva kandidat för Paris