Dagens Nyheter – 24 maj 1869, sida 2

ju alla ingenting högre in kriget? Fransminnen känna oss redan; engelsmännen skola snart lära känna oss. Intet skall kunna öfverraska eller i minsta mån in erka på oss. Våra goda soldater likna oss härutinnan; faror, blessyrer, ja sjelfva döden förmår ej sätta våra nerver i skakning. Och vi... Plötsligen afbröts talarens föredrag genom ett skott. Rolighetsmakeren hade skyndat till värdens sängkammare, der han visste att han skulle finna pistoler. En af dessa tog han, återvände derefter på tå och aflossade skottet midt ibland bordgiästerna. De flesta bland dessa sprungo upp från sina stolar. Talaren spratt häftigt till och tvärtystnade. Yvanoff utbrast i gapskratt. Officerarne begrepo då genast allt och en smula brydda återtogo de sina platser. En af dem, som händelsevis satt midt emot ordföranden, sade till honom i en något gäckande ton: — Ah! Alexander! det var förfärligt hvad du darrade ... Du kunde icke alls dölja din förskräckelse. — Fel i nervsystemet, svarade den tilltalade med en åtbörd af dåligt lynne. Den der skälmen Yvanoff har ailtid så galna påhitt . .. Inte kunde jag ana att det var gjordt på spektakel alltsammans... Och så kom det så oväntadt dessutom . .. förvåningen; ser du... — Tillstå att du blef rädd. En gång äringen gång. — Du darrade således icke, du? — Nej. — Ja, då kom det sig deraf att du sett Yvanoff spänna hanan på pistolen eller åtminstone ifvit akt på att han gått ut och deraf gissat att han hade något puts i tankarne; annars kan jag icke tro att... — Hvad för slag? du tviflar! ... Jag är icke rädd för någonting... Jag har, fortfor officoren leende, starkare nerver än du. Alexander blef i en hast ytterst blek. — Du för ett obetänksamt språk, Nikolaus, yttrade han. Du tycks underskatta mitt mod. Äfven om du hade rätt i hvad du nyss antydde, tillkomme det icke dig, min bista vän, att säga något sådant . .. — Jo, just för det jag är din vän, tillåter jag mig att tala uppriktigt till dig. Du pratar för mycket, du skryter med din tapperhet, och derföre misstänker Jag utt det icke ir så helt med densamma. — Du påstår alltså att jag är feg? — Nej, det säger jag icke. Jag menar blott, att ditt mod ej är af det fullgoda slaget, att du ibland låter skrämma dig... så t.ex. nu då ett pistolskott var nog att... Alexander steg upp. Han var krithvit i anArgtet. Du tror att räddsla förorsakade att jag spratt till? — Ja. — Nåväl, du skall få se på annat. Mina herrar, jag tar er alla till vittnen — kapten Ortof har förolämpat mig. Han påstår att jag fruktar skjutvapen. För att öfverbevisa honom om motsatsen, föreslår jag honom en duell på pistol, som skall ega rum i er allas närvaro. — Alexander! utbrast kaptenen. — Jag säger dig, intöll den andre i vredesmod, att du skall slåss med mig nu på ögonblicket. Raseri stod att läsa i den talandes blixtrande ögon. Ilans kamrater sökte lugna honom; men förgilves. Nicolaus, som nu ångrade sin oförsigtighet och vill kände sin väns häftiga lynne, gick till honom och yttrade: — Godt! vi skola duellera i morgon. — I morgon! nej, visst icke! ... Nu genast, här på fläcken! Jag tycker alltför mycket om dig. I morgon skulle jag kanske ha glömt förolimpningen, och blidkad af dina ursiäkter, endast tänka på vår ömsesidiga vänskap. Följden blefve att någon af dessa herrar kunde tro din beskyllning vara grundad. Nej, Nikolaus, vi kola slåss nu straxt... Olenine! skalla oss pistoler! Officerarne försökte ännu en gång lägga sig emellan och ställa allt tillrätta. — Nej! ropade Alexander, som blef allt mer och mer exalterad. Låt mig vara i fred! — Skola ni slåss! Ni, två vänner, två bröder! hördes från alla håll. Nikolaus förenade sig med kamraterna. — Alexander, sade hun, jag har haft orätt! Du har icke varit rädd. Om du ej nöjer dig med denna förklaring, kunna vi ju i morgon... oo— Hör, Alexander, sade oföcerarne, Ortof tur tillbaka sina ord. — Ni vilja således, afbröt dem Alexander, hvilk ens vrede var i ständigt tilltagande, att jag skall ge honom ett slag i ansigtet eller rycka at honom hans epåletter för att tvinga honom natt duellera! Ni vilja således framkalla en ohjelplig skandal! ... Tag hit pistoler, för Guds skull!! och gör det genast sedan... eller också... Och under det Alexander yttrade detta, hade han närmat sig sin fordne vän. — Må ske, sade då Nikolaus. Olenine, gif oss dina pistoler. Två af er andra må öfverenskomma om vilkoren; och kan striden utkämpas här bakoria vår värds hus. Han gick fram till Alexander och räckte honom handen. I aldanr gfladar AV 27. Lun DD RA