Dagens Nyheter – 22 maj 1869, sida 1

gårdssax tukta de förvildade blomsterbuskarne kring sin redan så kära stuga. Trodde jägmästaren var åstad och spöka i natt, såsom folket i trakten förtäljer — sade Ripa, medan han hvilade på sin spade och torkade svetten från sin panna med sitt blåa förkläde. Stackars jägmästare! — suckade fru Aurora — Han har alt fått ro, der han nu vistas hos sina kära hädangångne. Tycker inte Ripa, att det ligger någonting rörande i en sådan der stilla sorg, som inte oroar eller plågar någon annan än dess eget offer? Allt hvad vi nu söka ansa och omhulda lär vara planteradt af hans hand, säger kommerserådet. Och hvem ska ansa det nästa sommar efter oss? — suckade Ripa. Det står i Herrans hand; och vår lycka är att vi inte känna hans vägar, kära min Ripa. i Men mekanikusken hade hört det ljufvaste af allt ljuft i hans gamla öron, han hade hört uttrycket: kära min Ripa! Och han gaf sig inte tid att prata längre, han arbetade som om det hade gällt lifvet, för att få blomsterrabatterna klara till aftonen, men som det var en lördagsqväll, Så kom fru Aurora ut till honom om en stund med litet rom, litet socker och vatten. Och Ripa satte sig på en bänk och bara