Dagens Nyheter – 20 maj 1869, sida 2

sina idder än med sina vapen; de drogo ej svärdet annat än till försvar ör fosterland och ira, vetande att kriget ir vägen till diktaturen och hvarje krig mellan europter är ett inbördes krig. Hushållsamma med allmänna medel, trofasta och omutliga vårdare af Frankrikes intressen, besparade de det skammen af en bankrutt, som monarkiens slöseri hade förberedt. Under de våldsammaste stormar upphörde de aldrig att vaka öfver barnens uppfostran och folkets undervisning: det var de, det var den stora revolutionen som skapade folkskolorna, dessa hem för verkligt demokratiska själar. Revolutionen grundade jemnlikheten inför lagen och förkastade jemnlikheten under en herrskare. Det furstliga väldet försvann vid erkännandet af suveräniteten hos folket, som var domare öfver sina ombud. Sjelf herre öfver sina öden, var Frankrike då den nyare rättens födelsebygd och frihetens törpost. Efter tusenårigt slafveri, okunnighet, elände och fanatism befriade det menniskorna, upplyste deras förstånd, frigjorde arbetet och emanciperade samvetena. Ordet och pressen, folkmötena och kommunalstimmornas protokoller voro organerna för denna civilisatoriska rörelse: talarestolen i konstituerande församlingen och konventet var härden för dessa framåtskridandets profeter. Det nuvarande Frankrike — en afkomling af 1789, 1792, 1830 och 1848 — måste, såvida det icke vill råka i moraliskt och politiskt förfall, samla och tillgodogöra det art förfädren lemnat. Det är i sanning hög tid att återvinna och utöfva de rättigheter, utan hvilka folken, försvagade, sjunka och slutligen falla från lojhet till död. Det är tid att återupplifva de gamla traditionerna, som blefvo afbrutna genom den 18 Brumaire (Napoleon den 1:stes statskupp). Må det icke blifva sagdt om Frankrike i nittonde seklet såsom om Rom under cxsarerna: det kunde återvinna sin frihet, men ville icke. En tredje kandidat, Jules Simon, säger bland annat: oo Frankriko har detta år betalat 2,000 millioner i skatter och det har utgifvit 2,271 millioner. Det har detta år ökat sin skuld med 400 millioner. Det har detta år ökat beväringens tjenstetid från 7 till 9 år; det har till och med pålagt de unga min, som draga en lycklig lott vid rekrytuttagningen, 4 års tjenst i reserven. Det har detta år beviljat till landtoch sjöförsvaret 653 millioner; — till folkundervisningen 11 millioner af statsmedel och 11 millioner af landstingsmedlen, summa 22 millioner; — 22 millioner til folkets undervisning, 653 millioner till militären. Och likväl önskar franska folket sparsamhet med statsmedel; det önskar af hela sin själ fred; och det önskar att upplysningen befrämjes genom en allmännare och bättre undervisning i skolorna. Det är, som sagdr, tillåtet att hålla folkmöten några dagar töre valen. Sådana möten förekomma tjogtals i Paris. Invånarne tänka ej på annat än dem. Om tvåtusen åhörare få ram i mötessalarne, stå tjugutusen ntanför dem. De gifva luft åt sin republikanska entusiasm genom att sjunga marseljäsen. Den har ej variv hörd i Paris på 20 år och väcker odräglig förargelse hoa polisen. Polisen skingrar folkmassan. Man skrifver härom; Marseljäsen sjunges nu väldeliga gång efter annan på Paris gator, under tusendens instämmande. Rop af L-fve republiken! ljada starka äfven under bar himmel, och då poligen ingriper för att skingra massorna, sätta Ua Ask, Motvärn. Polisagenter ha på rättbållare, polisprefekten, har derför utfärdat en kungörelse, som förbjuder folkförsamlingar utanför de byggnader, i hvilka offentliga sammankomster hållas. Detta var den 14 denves. Redan dea 17 måste samma prefokt hota dem som deltaga i folkskockuingar med lagens hela stränghet. Kungörelsea lärer således ej ha hualpit. Valrörelsen har således i Paris inträdt i ett tillståud af upphetsning, som kan, då man känner parisarnes eldfängdaet, bli betänkligt 10g. Det var Olliviers valmöte i Theåtre Cnåtelet som inledde denna upphetsning, och ha derpå följt flera audra likoande demonstrationer. Fullständiga referater om Chåteletdemonstrationen föreligga: Omkring kl. 7 e. m. böljade det med menniskor på platsen utanför? ochBvid ingångarne till teatern såsom på ett af stormen upprördt haf, och lefveropen för Bancel besvarades kraftigt med sådana för Ollivier. Marseljäsen uppstiumndes här och uthvisslades der. Det blef derför svårt att komma in i salen, der Ollivier syntes omkring kl. 9, här helsad med rop af ovilja, der med bifall. Rörelsen i salen var nästan ännu större än derute. KIL. half 11 försökte Ollivier slutligen att erhålla till ordet. I början sökte man ifrigt att förhindra honom derifrån. Slutligen ropade Ollivier: Om I hindren mie från att