Dagens Nyheter – 20 maj 1869, sida 2

Andersson i Myra, en ålderstigen man, som eger tillfredsstillelsen att vara känd såsom ordentlig, allvarlig och stillsam och som vid detta tillfälle hvarken med ord eller handling förgått mig. Jag blef med kolfven slagen till marken och erhöll, liggande framstupa, ytterligare minst två kolfstötar åt hufvudet. Uppskrämda af dessa händelser, kommo två små flickor till bonden Erik Ersson i Boda och bådo honom komma in till deras moder, en enka, som eger gården; Erik Ersson jemte en annan bonde ingingo dit, der i öfrigt voro församlade nämda enka, några barn och ett par yngre flickor uti innersta rummet, hvars dörr de stängt. Kronofogden intränger då med två soldater, bultar på dörren, som genast öppnas, och utvisar de innevarande under utrop: Hvad ir här för folkskockning? Ut med er genast. Återkommen på gården, utdrifver kronofogden med sina soldater åtskilliga der församlade, som också söka undkomma, hvarvid vittnen sågo honom med pistolpipan slå i hopen, allminneligen åt hufvudena och ibland åt ryggarne. Ibland dessa personer var ifven jag, Erik Olsson i Sörvåga, som erhöll på gården och å landsvägen bort emot Sveds gård flera slag i hufvudet, hvaraf kross-sår uppkommo. Sedan Sveds gård passerats, kom kronofogden med sina soldater till en afväg, som utanför marknadsplatsen stöter till landsvägen; långt fram på denna afväg befann sig en flock af 5 10 personer i språng på flykt utåt tägterna. Kronofogden kommendersde då två gånger eld, första gången utan Törkan, men andra gången med följd att ett eller två skott aflossades efter de flyende, dock utan att någon träffades; bland dessa voro äfven en och annan qvinna. Sannolikt af soldater vid löjtnant Schönings truppafdelning blefvo nimdemanssonen Per I son i Säljestad och jag, Lars L n i Skästrad, med -hbajonett sårade; möjligt är dock att dessa sår tillfogats oss at soldater utaf underlöjtnant Tengzelii trupp, då densamma, efter att hafva tågat söderut gatan igenom, återvindt emot norr. Efter obehaget af föregående skildring är det oss en glädje tacksamt erkänna, att såväl löjt nant Schöning som hans trupp personligen iakttogo ett under dylika omständigheter fogligt och hofsamt heteende.