Dagens Nyheter – 15 maj 1869, sida 1

kammaren ville göra honom likställig med sjelfvaste Dalhammar. TI de föregående ta larnes åsigter instämde hrr Per Nilsson från Kristianstads län, C. J. Bengtsson, Vougt, Rundbäck, Anders Jonsson, Fredr. Pettersson, F. Fredriksson, Uhr och Ola Månsson. I spetsen för förslagets försvarare uppträdde hr Ribbing, som inledde sitt föredrag med en allmän karakteristik öfver pressens nuvarande organer och deras sätt att föra diskussioner och bedöma offentliga män och frågor. Herr professorn kom i detta fall till ett ganska tröstlöst resultat. Det moderna sättet att bedöma förhållanden och personer bestode icke så mycket i att göra grundliga undersökningar och att stödja sig på bestämda fakta, som icke mer uti att uppsöka hemliga, oädla bevekelzegrunder och i ett begär att ransaka på områden, dit ingen dödlig har rätt attintränga. Detta förfaringssätt vore ett af pressfrihetens vådligaste missbruk och som ej litet bidragit till att sätta pressen i misskredit. De grofva missbruaken ha framkallat lagen. I hvarje samhälle med lagbunden frihet får ingen frihet finzas, som ej är bunden af lag; och den som menar väl med tryckfriheten, som skattar gåfvan af denna frihet högt, borde vara angelägen att dess missbrukande förekommes. Det är för detta ändamål som konstitutionsatskottet framkommit med detta förslag, som tal. dock för sin del ansåg icke vara fullständigt eller i stånd att helt och hållet afhjelpa det onda, man öfverklagat. Detvore likväl ett steg mot detta mål. TI ett afseende hade det i tal. tanke ett bestämdt företräde, det väsentligaste. Då. nuvarande lag tillerkänner tillståndsbeviset fall bevisniogskraft, medgifver förslaget att bevisning å vanlig rättegåugsväg mot den verkligt brottslige får ske. Detta är ett afgjordt företräde vck skall stäfja det upprörande missbruket med ansvaringar. Tal. bemötte föregående talares anmärkningar: han kunde ej fritaga -boktryckaren från att ansvara tör. sitt arbete, såsom hvar och en annan får göra, t. ex. apotekarne. Ärhan ej galen, d. v. s. otillräknelig, så kan väl ingen begära att han icke skall ansvara för sina handlingar — och boktryckarne få väl ej anses vara så alldeles menlösa, efter så många talare påstått att de nog skulle finna utvägar att skaffa sig ansvaringar, de också! De gjorda anmärknivgorna, att man ej skulle ändra en bestämmelse i en lag och låta de andra, ehuru äfven de kunde tåla vid förändringar, orubbade qvarstå, ville tal. ej bemöta, emedan han omöjligen kunde förstå en sådan argumentation. Han endast frågade hvart det skulle leda, om man konseqvent förkastade allt, som vore behäftadt med bri:ter. Hr Gripenstedt avmärkte att, huru delade tackarna än vore om förslagat, lika eniga tycktes de vara derom, att det närvarande förhållandot icke är tillfredsstälande. Hvad man nu ville ha antaget saksade måhända ej brister, men det hade, erligt tal. åsigt, en förtjenst, det sku!le afhjelpa on upprörande orättvisa: en oskyldig3 straffande. Det föreliggande förslaget hade inom pressen, såsom hvarje annan sak, visserligen väckt olika omdömer, mer i allmänhet hade tal. ej fannit det förzastadt. Några tidningar hade förordat des: antagande, andra hade framställt anmärkningar deremot och yttrat farhågor derför samt andragit skäl för dezsa omdömen. Ena annan klass af tidningar hade ej hållt sig till sake:, utan på sitt vanliga sätt sökt reta passionerna och förkättra de personer, hvilka sökt ett korrektiv mot misshbruken — ett sätt att behandla en offentlig fråga och ett försök att utöfva skräckvälde, som måste väcka ovilja ho3 hvarje rättänkande menniska. Sedan tal. sökt kullkasta gjorda anmärkningar, yrkade han att förslaget måtte förklaras hvilande till grundlagsenlig behandling, ty detta vore en varningsgrad för dem, för vars skull det framkommit.