Dagens Nyheter – 14 maj 1869, sida 2

modiga, svarta frackar, som hängt i något klädstånd i Stockholm och sedan blifvit vända af sockenskräddaren, och i hattar, liknande gubben Ripas. Ack då hade vi nyss lemnat Gagnef med sina lysande och pittoreska gröna, röda och svarta färger och sin originela snitt på hufvudbonaden, som erinrade om tomtar och skogsrån. Ack, du Birger, hvad det var vackert i de djupa furuskogarne, och vid krökningen af en gångstig få ögat fast vid en sådan der skarlakansröd hätta. Man tyckte sig med ens försatt till Sverges ärorika fordna dagar, då Mandom, mod och morske män fanns i gamla Sverge än. Tack, kära Erik, som hjelper mig att slå ihjel ditt försvar för de utländska moderna — anmärkte Birger leende. Ja, det är en annan sak, en sak för sig — invände Erik. Säkert är, — min kära Erik — att utan den barnsliga fåfängan, att vilja låta folk tro och se, att man nyligen varit utomlands, skulle icke denna hunger efter sista modet få makt med förståndigt folk; men du min gosse, som svurit att bli kämpe för det rätta; bör inte bli föredöme i det crätta, att spöka ut sig som en modejournal. Du gör mig ledsen, Birger — svarade Erik mildt — ja så mildt, att Birger med ens kände sig afväpnad. Förlåt, förlåt, det var inte min mening —