Frågan om ändring i tryckfrihetsförordningen, vid innevarande riksdag väckt af hr Hallenborg i första och hr Hedlund i andra kammaren, förekom i den senare till behandliog sistledne tisdags aftos. För den särdeles uttönmande diskussionen, som om densamma uppstod, vilja vi i dag lemna en sammanträngd redogörelse. Hr Ola Jönsson i Kungshult, som öppnade debatten, väcde sig först mot utskottet med anmärkningen, att det tagit sig god tid att behardla denna fråga och att det synbarligen äfven haft mycket god vilja, men att förmåga brustit. Hvad hade atskottet gjort? Jo, vältat hela ansvaret på den stackars boktryckaren, som visserligen eger rätt att från sig aflyfta bördan på utgifcaren; men hvem är denna utgifvare, är det författaren eller förläggaren? Domstolen skall pröfva detta, föreslår utskottet. Men om boktryckaren endast kan förebringa ofullständig bevisning, skall den misstänkte då insättas på bekännelse, eller skall boktryckaren i så fall, fastän oskyldig, bära ansvaret? Här i landet finnes sannerligen ej något sådant öfverflöd af frihot, att vi kunna ha råd att aflåta någon del deraf, hvilket skulle bi händelsen, om detta förslag bifölles; ty en inskränkning är det verkligen, en sådan ligger redan i den omständigheten, att stor kostnad och oupphörliga trakasserier kunna tillskyndas en för vederbörande obehaglig boktryckare eller utgifvare. Hvad man för öfrigt skriker om skandaltidningarna och tryckfrihetens missbruk är ej så litet öfverdrifvet, åtminstone fäster man mera afseende derpå, än zeom behöfves; folket är verkligen icke så kortsynt, att det icke kan skilja lögnen från sanningen, det falska från det äkta, och den stigande allmänbildniogen innebär det bästa korrektiv mot det nu öfverklagade onda, som gerom sig sjelf skall förgås. Tal. visade deaisutom, att förslaget Jed af så formela brister, att det redan derför måste förkastas. Hr Siljeström ansåg tiden nu vara särdeles olämplig för vidtagande af rågon reform af tryckfribetslagen, emedan för närvarande råder en stor ovilja mot den del af pressen, som synes ha byggt sin existens på tryckfrihetens missbruk och som föranledt det nu afhandlade förslaget. Under sådana förhållanden är man nemligen synnerligen benägen att begå öfverdrifter — och iogenting är farligare ör en lags helgd. — Tryckfrihetslagen är tillkommen för att förekomma martyrskap för det fria ordet. Varma vänner till den ru föreslagna ändringen hade dock nödgats medgifva, att sådana martyrer skola komma att finnas hädanefter som hittills. Ändringen kan således ej förekomma det, som med densamma skulle förekommas. Med boktryckaren: ansvarighet äro förenade alltför många svårigheter; det största felet är, att han :j föreskrifvits bestämdt sätt att binda den verkliga utgifvaron vid ansvaret, utan skulle detta ske på vanlig rättegångsväg. I detta fall är förslaget sämre än 1766 års tryckfrihetsförordniog. Boktryckaren har Jikväl tusen sätt att få en ansvaJing. Han borde ej betraktas anrat än som en handtverkare och ej försättas i sämre ställning är hvarje annan yrkesidkare, som tar emot beställningar och fullgör dem. Man eger ingen rätt för den förutsättningen, att boktryckaren skall ha förmåga att bedöma en skrifts brottslighet eller ens tid att undersöka dess beskaffenhet. Ett brott af denna beskaffenhet kunde gömmas på en sida i en stor bok, blott i några få rader, och boktryckaren skulle ei få göra något annat, än läsa manuskripter, hvilket ju vore orimligt att begära af en yrkesman. Rättegångarna skulle dessutom icke blott ådraga honom kostnader, utan äfven demoralisera hans arbetspersonal genom det spioneri efter författaren eller ut