Dagens Nyheter – 10 maj 1869, sida 2

blifva från målet skild, emedan intet förekommit, som kunde läggas honom till Jast. Mot Berggrån, hvars angifvelse härflutit från usla motiver, afstod han doek från ansvarstalan. Tullberg anförde i en ganska vidlyftig skrift att, enär det vid förra rättegångstillfället blifvit fullt -ådagalagdt att den Posse-Berggrönska angifvelsen-ieke det ringaste rörde fonom, utan Eskil Larsson, som dock fullgjort allt hvad han åtagit sig, samt på flera andra af Tullberg framställde skäl, att rättegången äfven hvad honom anginge måtte afbrytas. När rätten resolverade, att den ansåg sig oförhindrad låta ransakningen i målet fortgå, anmälte Tullberg häröfver missnöje. . Omkring trettio vittnen voro inkallade, af hvilka 15 blifvit af Tullberg åberopade. Dessa sednare hade ej annat att upplysa, än att Tullberg enligt deras öfvertygelse vore en redlig man, som aldrig, så vidt de kände, lockat någon till ondt. Några af dessa vittnen beedigade sina till förra tinget inlemnade, för Tullberg ingångne borgensförbindelser, hvari de uttryckt så väl sina åsigter om denne redlige mans stora förtjenster, som den öfvertygelse, hvilken de genom tidningar, gamla handlingar och lag och författningar vunnit rörande kronans och böndernas rätt till hemman, som nu af herremän disponeras. På tillfrågan hvilka lagar och törfattningar samt gamla handlingar och tidningar de stödde sig på, råkade de i någon förlägenhet. De kunde icke nu upplysa det, men en a: dem nämnde kammarkoHegii jordeboksutdrag och, bland tidningarna, Fäderneslandet. Af Tullbergs vittnen fanns icke ett enda, hvars yttrande i ringaste mån kunde inverka på saken. T. fick nu, liksom vid förra tinget, ett utmärt vackert frejdbetyg — det var allt. Aklagarens vittnen sökte Tullberg nu, såsom vid förra tillfället, att jäfva, och blefvo de hörda under öppen jäfsrätt. Deras berättelser voro af samma halt som vid förra tinget, och något för de åtalade särskildt graverande förekom ej, om man undantager att ett vittne, Lars Månsson, berättade, att han i sällskap med bonden Christian Andersson, som fruktade en vräkning, besökt Kjerrstorp, der de samtalat med Eskil, eniär Tullberg ej var hemma. Samtalet hade rört sig om vräkningen, och Eskil hade då åberopat den af frälsebönderna så omtyckta satsen: våld skall med våld styrast och låtit förstå att det kunde gå an att sätta sig till motvärm. Detta hade Christian Andersson gjort och derföre blifvit dömd till straffarbete under två år, och var det vittnets öfvertygelse, att Christian Andersson blifvit förledd till sin brottsliga handling genom Eskil Larssons ord. Tvenne vittnen, Anders Nilsson, som till konungens befallningshafvande ingifvit en angifvelseskrift, och Johannes Larsson i Klämmanr, hade en dag i sistl. september (då T. stod på höjden af popularitet och troligen i känslan deraf förskaffat sig en liten gloria) besökt honom i hans hem, der flera andra personer befunno sig. Tullberg var sysselsatt med någon skrifning. Bland de närvarande hade då fråga uppstått om några torplägenheter, och någon hade frågat, om Tullberg egde den jordebok, hvari de voro upptagne. tJag har jordebok för vissa socknar, svarade han, men eljest köper jag ej sådana, innan de komma och vilja anlita mig. — Tror Tullberg att de kunna tagas? — Ja, de kunna tagas, det går lätt. Någon hade invändt, att, enligt ett rykte bland allmogen, skulle ett hemman endast kunna tillfalla arfvingarne efter den, som år 1825 innehaft detsamma, och rådfrågade Tullberj i detta hänseende. Tullberg hade derpå afgifvit följande orakelsvar: ett hemman eges af den äldste, som lefver eller ödet) eller ock besittaren. — Men, hade ett vittne invändt, har icke baron Stjernblad, som på god tid köpt sina hemman, större rätt än dessa? Dervid hade T. rusat upp i vrede, slagit en stol i golfyet och utropat: du ljuger, karl! Vittnet hade då invändt, att den som har så pass fasta, som den nyss nämnde, måste hafva eganderätt enligt svensk grundlag. Tullberg hade då yttrat sig vanvördigt om vår svenska lag, som ej vore annat än gröt och smörja, sammansatt af prester och lärde. Carl XI:s lag, det vore något annat, den tyckte Tullberg om, den ville han, den ville vår kung ha, och hade TP. tillagt: det var bra att du kom åt mig, ty derigenom kunde de andra få bittre -reda på sanningen; för öfrigt har jag en så skärande tunga, att ingen kan stå mig emot. Det är fasligt hvad folk tvifla! Vittnet hade då sagt att han icke tviflade; men att hän, när han komme hem, måste göra reda för Tullbergs ord. — Å, jag märker nog att han hänger näsan öfver de stora. Tullberg står icke ensam — han har nog kungen på sin sida. Han hade också åberopat Årigsministern Abelin, som var löjtnant för tre år sedan. — Han är halfbror med konungen, och derför kom han så fort. — Jag står under honom, liksom andra stå under mig 0. 8. v., och hade Tullberg, som är en stor vän af gamla ordspråk, yttrat: Om oxen kände sin styrka och bonden sin rätt, så toge fan sin adelsman. Tullberg anmärkte att dessa vittnens uppträdande stötte på spioneri. Ham hade blifvit retad, hans husfrid hade blifvit störd oeh då kan ingen menniska veta hvad man under diskusSE råkar att yttra. flÅklagaren yrkade på grund af det som föres ) Han menade ödesmål.