Dagens Nyheter – 10 maj 1869, sida 2

A01 fe Jag har lofvat säga till då han vaknar, men inte då han väckes — tänkte Ripa. — Att sjelfmant vakna, det är ett, att väskas är ett annat. Och under: denna jesuitiska tröst åt sig sjelf för ett löftesbrott, började Ripa ånyo badda den sofvandes tinningar med friskt vatten, tills Birger omsider slog upp sina ögon, började gnida sin panna och söka reda sina tankar. Vatten, vatten! — hviskade han, satte sig upp i sängen och stirrade förvånad kring rummet. Ripa, som en stund förut hemtat Erik Hallins karafin med friskt vatten från brunnen i gården, lät Birger dricka i väldiga klunkar. sRipal — utropade Birger halfhögt — Ripa, min kära Ripa! Ar jag då inte i Upsala? Ar det en dröm alltihop gudskelof? Mer rummet började så småningom att dansa om för Birger. Han kastade sig tillbaka på kudden. Ack jo! ve mig, eländige! Jag äri Upsala! — Och den stackars ynglingen började bittert gråta. Det der gör kroppen godt — tröstade Ripa — vatten ut och vatten in, det ska rensa rent med besked, och sen ska viner begge till Fyrisån och badal! Ja, ja, bada! -— ropade Birger och var med ett språng uppe ur sängen, men nä